Det komplicerade fenomenet "religion"

En anledning till att jag tycker att det ofta känns som om diskussioner om Gud och kristendom är besynnerligt irrelevanta är att man sällan får med mer än en aspekt i taget. Man diskuterar till exempel ifall det är rationellt eller irrationellt att tro att Gud finns, men missar att religionen har fler aspekter än bara en ontologisk övertygelse.

Om jag någonsin ska få rätsida på vad religion egentligen är i praktiken och varför jag tycker att det är så viktigt, så måste jag fundera ut vad det är för olika ingredienser som är betydelsefulla. Vad är det egentligen jag känner ett så starkt behov av?

Jag försöker vara helt uppriktig och tänka efter vad det är jag förknippar med religion. Det jag kan lista efter en kort funderare är flera ganska olika saker, säkert ingen komplett lista. Här kommer de, med korta förklaringar och utan någon speciell inbördes rangordning. Terminologin är kanske inte vad man är van vid om man är påläst, men minns att jag är en vanlig lekman!

Myt. Berättelsen om sammanhangen som vi existerar i, förklaringen till vad vi har för plats i världen. Det gäller förhållandena mellan människa, Gud och natur, det gäller frälsningshistorien och hela idén om försoning, och så vidare.

Rit och ritual. En rytm för livet, en interpunktion för de vanliga sysslorna. Gudstjänster med lager på lager av symbolik, djup och mening -- traderat genom århundradena för att ge gemenskap mellan generationer av kristna. Kyrkoårets långsamma kretslopp med olika fokus i olika tider.


Vardagsfromhet. Att ha en form för att varje dag stanna upp och tänka efter, sätta mig själv i sammanhang och fundera på vad jag gör av allt det jag fått. När man regelbundet ställer sig inför den högsta instans som finns kan man lättare hålla koll på sakers proportioner och prioritet. Det är också ett sätt att inte glömma att förundras och vara tacksam.

Riktning och mål. Kyrkan har uppdraget att vara Kristi kropp i världen. Kristna ska be, hålla ihop, fira nattvarden och de andra sakramenten, läsa bibeln och sprida orden -- men framför allt sprida kärlek. Vi ska vara ljus och salt och allt det där, bidra till att göra världen bättre i möjligaste mån. Det är en inspirerande tanke.

Tillit. Att kunna lita på att allt det jag inte har överblick över eller makt att rå på vilar i Guds händer och att i slutänden kommer rätt att vara rätt. Jag gör det jag kan, efter bästa förstånd, men resten får jag lämna till någon annan och behöver inte oroa mig över.

Hur kan man prata om religion som om det vore ett tankebygge, en teorikonstruktion, när det viktiga är att det är ett sätt att leva? På det viset kommer man ju aldrig att fatta vad det går ut på.

Vettiga kristna

Jag har varit överhopad med saker att göra och har inte uppdaterat så regelbundet som utlovat (missade förra veckan). Nu blir detta inte heller en genomtänkt och mångordig uppsats, utan jag tänker bara skicka vidare eventuella läsare till andra ställen.

Jag har minst lika mycket problem med kristna och deras attityd som många icke-kristna verkar ha. Ofta tycker jag det är svårt att identifiera mig med dem jag träffar. De kan vara så präktiga och så avskilda från resten av världen, eller också kan de vara så flummiga och utan speciell substans i sin tro och teologi. De kan vara riktigt naiva, eller också ha så annorlunda världsuppfattning att jag helst skulle avfärda dem som knasbollar.

Det är väldigt skönt då att veta att det finns tänkande, begripliga personer som kallar sig kristna och inte är alldeles urvattnade. Ett exempel från sista tiden är Real Live Preacher om Da Vinci-koden, han säger det väldigt vettigt. Har vi inte bättre för oss än att göra sånt väsen för en vanlig thriller?

En tidskrift som hittills aldrig lyckats göra mig irriterad är Signum, en svensk katolsk kulturtidskrift. Jag kan inte alltid identifiera mig med specifikt katolska detaljer, men rätt mycket är ju allmängiltigt för alla kristna. I denna tidskrift kan man läsa insiktsfulla artiklar av folk som har tänkt, och som har gedigen erfarenhet av kristet liv och tänkande. Jag läser den inte regelbundet, bara enstaka artiklar någon gång ibland, men det har gett mig ett gott intryck.

Teori och praktik

Just nu befinner jag mig i en av de där perioderna när jag egentligen inte tror på Gud. Jo, om jag rannsakar mig själv finner jag förstås att jag förutsätter hans existens, men det känns inte relevant. Det intressanta är att frågan "Finns Gud?" ter sig ointressant, och att att jag kan tänka "kanske inte" eller till och med "förmodligen inte" utan att det känns jobbigt. Samtidigt är jag ju ofrånkomligen kristen.

Jag känner mig lite som Surpöl i Silvertronen (den sjätte Narnia-boken i intern kronologi, den femte i den ordning Lewis skrev dem):

Jag står på Aslans sida, även om det inte finns någon Aslan. Jag tänker leva så likt en narnier jag kan, även om det inte finns något Narnia.

Kan man då vara kristen utan Gud?

I Svenska kyrkan kan man det, om än inte officiellt så i praktiken. Det är ganska ofta som verksamheten handlar om annat, och Gud nämner man helst inte. Konfirmationsundervisningen handlar om allmänna livsfrågor, och predikningar handlar om att man ska vara snälla mot varandra. Man kan vara med utan att tro. Man kan faktiskt vara med utan att ens behöva fundera på det där med Gud och ifall det betyder något för en själv.

Fast jag skulle ha svårt för det. Be när det inte är till någon? Nattvarden kanske skulle kunna vara meningsfull som symbolhandling, men på ett stympat sätt. Ytligt, oärligt, tomt. Nej, tänker jag på saken så förutsätter jag liksom undermedvetet att Gud finns där ändå. Och jag blir bara stressad av "verksamhet", jag vill ju ha gudstjänst som är i Guds tjänst.

Jag undrar om jag är kristen för att jag tror, eller om jag tror för att jag är kristen? Läskig fråga. Följdfråga: vad skulle jag göra om jag verkligen blev övertygad om att Gud inte finns?

Inifrån och utifrån

Det är svårt att prata om religion. Framför allt är det svårt för att det är så personligt, det kommer så nära och handlar om de saker som verkligen känns viktiga. Man vill kanske inte lämna ut sitt innersta hur som helst, och då kan man heller inte säga något om vad religion betyder.

Det är också svårt att välja ståndpunkt. Man måste liksom bestämma sig för på vilken fot man ska stå: ska man i detta sammanhang anta att Guds (eller guds) existens är given, eller ska man prata mer allmänt och hypotetiskt om saken? Anledningen att detta dilemma uppstår är förstås att man ofta pratar med folk som inte har samma bakgrund som man själv, och man måste hitta någon sorts gemensam utgångspunkt.

Problemen med att uttrycka sig slutar heller inte för att man har bestämt sig för att prata inifrån en religion eller att tillfälligt ställa sig brevid och titta på det hela utifrån. Åtminstone har jag problem med det.

Talar jag som kristen är det så lätt att falla in i färdiga formuleringar. Psykologer brukar lyssna efter ifall man uttrycker sig formelartat, färdigtuggat, eller om det man säger verkligen verkar komma inifrån. Saken är väl att det är svårt att uttrycka mig personligt samtidigt som jag undviker att göra mig sårbar. Det är nästan ett omöjligt läge, särskilt för mig som är ganska känslig för klyschor och avskyr att låta som om jag memorerat en uppbyggelsebok.

Ställer jag mig vid sidan om och försöker anta en neutral position urartar det alltid till att jag plötsligt märker att jag håller på att argumentera för att religion inte alls är något speciellt eller särskilt märkvärdigt utan minsann går att förstå utan att man behöver blanda in någon gud. Det är förmodligen sant, det går faktiskt att förstå religiositet ur ett allmänt mänskligt perspektiv, men det känns ändå falskt att stå och säga sådana saker. Det är som om jag spelar med falska kort, eftersom jag ju faktiskt tror på Gud och egentligen är övertygad om att det är viktigt.

Kärnan i problemet är förstås att jag inte törs släppa människor för nära på en gång. Först måste jag veta att vi litar på varandra, och det tar lång tid. Med främlingar kan jag inte prata om det som är verkligt viktigt. Säkert finns det fler som funkar som jag. Det allra säkraste är att inte prata om såna saker alls, och det är väl därför man undviker det.