Skärtorsdag och långfredag

Igår var det skärtorsdag. Jag ville fira Jesu sista måltid, instiftandet av nattvarden, men jag kom till slut inte iväg i alla fall. I stället satt jag hemma och läste om det, och hade en ovanligt organiserad egen kvällsandakt för att vara jag -- tända ljus och allt. Nu har påskfirandet börjat.

Är jag redo? Hur mycket Petrus är det i mig, hur många tuppar måste gala? Jo, faktiskt, igår sade jag det på jobbet vid lunchen. Kanske inte rakt ut, men vi pratade om påsken och jag uttalade mig på så vis att det framgick att jag firade påsk i kyrkan. Ungefär på den nivån skulle jag vilja att jag kunde våga hålla det alltid. Jag ska inte göra några krusiduller för att undvika att det framgår att jag är kristen. Stort framsteg!

Det finns folk på mitt jobb som är väldigt starkt emot allt vad religion heter. Arga på att det finns. Det krävs en smula mod för att prata om det som något naturligt och odramatiskt, i alla fall om man är som jag.

För någon vecka sedan gick bandet av i min Frälsarkrans. Jag tycker om att be med radband, och det här är faktiskt min favoritvariant (har inte ens någon egen rosenkrans). Det kan behövas ett föremål för att hjälpa mig att koncentrera mig. Jag brukar ha den i fickan (eftersom jag inte vill att någon ska fråga om den), men nu drog jag upp den när jag var på väg genom en korridor på jobbet. Bandet hade väl varit nästan av, för precis nu brast det och alla pärlorna hoppade åt varsitt håll. Jag kände mig ganska fånig där jag gick fram och tillbaka och plirade på stengolvet. Till slut fick det räcka, jag hoppades att jag hade hittat alla. När jag trädde om pärlorna på ett nytt band saknades ökenpärlan. För mig representerar den fasta, askes och att frivilligt dra sig undan för att tänka och be, fast kanske också ofrivillig ensamhet och torka. Det kanske får bli mindre av både och för mig framöver.

Kroppen

Läste understreckare på SvD om kroppen i kristendomen. Det här är ju en av mina gamla käpphästar. Det här är precis min tolkning:

När kristendomen uppstod som en icke-judisk religion kom den teologiska reflektionen att ske från hermeneutiska utgångspunkter som skilde sig rätt avsevärt från dem som ursprungligen format tanken på Guds Messias. Den hellenistiska kulturen, som förvisso också påverkade judiskt tänkande, var influerad av en grundläggande värdehierarkisk motsättning mellan andligt och materiellt, och från de utgångspunkterna är det kanske inte så egendomligt att kyrkan har präglats av ett komplicerat förhållande till det materiella.

Men jag tycker att artikelförfattaren inte särskilt tydligt understryker i vilken utsträckning fortfarande en positiv inställning till det kroppsliga och fysiska faktiskt hängt med genom tiderna i kyrkans teologi. Till exempel utformades ju bägge de vanliga trosbekännelserna med precis de här tankegångarna i åtanke, att Kristus faktiskt var människa och att Gud faktiskt skapade världen och att skapelsen och allt fysiskt faktiskt är i grunden gott. Man har ju också räknat med en uppståndelse i kroppen -- alla som återuppstår i Bibeln gör det ju fysiskt. Den nya kroppen kanske inte kommer att vara riktigt som den gamla, men man måste vara en kropp för att vara en människa. Det där med en separat själ som har en fristående existens är liksom en föreställning som kapat åt sig mer och mer av utrymmet, på bekostnad av synen på människan som en helhet med själen som en aspekt av den.

Jag gillar inte när folk säger att människan "är en ande som har en själ och bor i en kropp". Det är att separera människan på ett sätt som känns både obibliskt och orealistiskt.

Sen håller jag väl kanske inte helt och fullt med om sista stycket:

Det faktum att teologiska och antropologiska koncept, som inkarnation och kroppslighet, representerar sociala konstruktioner som formulerats och utvecklats i specifika historiska kontexter, gör att det finns en inneboende potential för vidare utveckling och kreativa nytolkningar

--jo, det gör det förstås, men verkligheten då? Vad är en människa verkligen? Det är en viktigare fråga än "kreativa nytolkningar". Jag tycker att man ska vara lite försiktig med kreativiteten i såna här sammanhang. Den här sortens språkbruk får det att krypa i mig.

Men annars är jag glad att jag fick en anledning att dra upp den här frågan igen :-)

Empirisk religion!

En trend i "den nya ateismen" är att trycka på idén att religion visst kan ställas under vetenskaplig prövning. Jag är ofta lite tveksam till detta, eftersom jag tycker att de flesta vinklar man pratar om i sammanhanget bygger på sådant som jag uppfattar som missförstånd av vad religion i grunden är och hur det fungerar. Man brukar alltid diskutera religion som en lära eller en teori som gör förutsägelser om verklighetens beskaffenhet, medan jag anser att religion egentligen alltid i första hand är andlig disciplin -- livshållning och livsstil -- och att läran och dess spetsfundigheter (förlåt, alla seriösa teologer!) kommer i andra hand.

Jag brukar alltid hävda att det visserligen är viktigt att reflektera över tron och bruka förnuftet, men att det hela aldrig kommer att betyda något om det inte handlar om att utöva. Med betoning på öva, tänker jag mig.

Ska man vetenskapligt pröva religionen borde man alltså fokusera på den effekt den har på utövaren.

Tanken som slog mig är alltså att det faktiskt finns en mycket intressant empirisk infallsvinkel på religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet. Man skulle kunna utröna vad som faktiskt är rätt sätt att utöva religion.

Jag tänker till exempel på stycket där Jesus talar om falska profeter i Matteus 7:

Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt.

Och på det där med andens frukter i Galaterbrevet:

Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet,ödmjukhet och självbehärskning.

Från min synvinkel skulle det vara intressant med en serie studier som faktiskt kvantitativt försöker bedöma vilka sätt att utöva religion som är andligt fruktbara, som på djupet förbättrar människan. Min gissning är att bön, särskilt kontemplativ bön, kombinerat med praktiskt arbete för (och med) medmänniskor, kommer att hamna på plussidan.

Det skulle kunna få lite intressanta effekter att ha sådan kunskap, faktiskt.

(Det finns redan studier av vilken effekt meditation och kontemplation har på hjärnan. Alltid en början.)

Andra bloggar om: religion, vetenskap, kristendom, livsstil.

Religion är mer pinsamt än sex

När jag startade denna blogg var det för att ge mig själv ett år att bearbeta mina känslor kring det här med att erkänna öppet att jag är kristen. Hur har jag tänkt mig att det borde bli? Jag har inte för avsikt att gå ut och evangelisera. Däremot skulle jag gärna vilja kunna nämna i förbigående ifall det var något som hände i kyrkan, eller kunna kommentera ifall bibeln felciteras eller kyrkopolitik dryftas i fikarummet på jobbet.

Problemet är ju inte minst att religion är så fördömt pinsamt. Pinsammare än sex, nästan. OK, det går att prata om sex i generella termer, men man går knappast in på personliga detaljer om hur det står till i ens egen sänghalm. Man kan prata om kampanjer mot könssjukdomar, men man pratar inte om vilka man själv har haft (eller frågar ifall någon annan haft!).

Så, i en fikarumsdiskussion skulle det kännas nästan lika intimt och jobbigt ifall någon frågade om jag tror på Gud som det skulle kännas om någon frågade när jag blev av med oskulden. Fast där slutar kanske likheten, för jag skulle förmodligen tackla situationerna på lite olika sätt.

Hur som helst undrar jag ifall jag kan lära mig en lagom nivå att lägga sånt här på. Jag skulle vilja att det var som med somliga homosexuella som lägger sig till med den sociala etiketten "flata" eller "bög" och låter alla känna till den. Så kan man skämta med det och kompisar refererar underförstått till den här etiketten när relaterade ämnen kommer på tal.

Haken är att jag för min inre syn ser mig själv bli ansatt med miljoner hätska frågor av folk som vill att jag ska stå för eller försvara eller motivera alla möjliga saker från häxbränningar till
intelligent design. Jag har varit där förr. Homosexuella eller invandrare, till exempel, råkar inte ut för sånt på grund av sin grupptillhörighet. (Möjligen gör kommunister det -- politik är ibland en bättre jämförelse än sex.)

En gång hamnade jag i ett samtal där alla andra pratade om hur hemskt och dåligt och allmänt vedervärdigt det var med religion i allmänhet och med kyrkan i synnerhet. Efter ett tag samlade jag mig och sade: "Ja, själv är jag ju praktiserande kristen." Samtalet tvärdog och pinsam tystnad vidtog. Vad säger man sen?

Ja ja.

För att ta en lite lättsammare vinkel av detta kan jag rekommendera Elliot's Adult Bible Quiz (aka Passages We Don't Usually Teach in Sunday School). Svaren finns här.

En lista

Real Live Preacher spyr galla över marknadsföring mot en "kristen publik", och avrundar med sina egna små råd för den andliga resan -- jag gillade listan:

• Let go of big things and embrace little things.
• Ignore loud things and listen for quiet things.
• Put aside obvious things and seek out hidden things.
• Forget easy things and learn hard and ancient things.
• Stop saving your life and start losing it.
• Let your thinking and believing become doing and serving.
• Quit trying to arrive and become at home on the journey.
• Lose your road maps and find a wise guide to walk with you.

Jag har någon sorts inre enkelhetsideal. Age quod agis (gör det du gör), i den mening jag läst om hos kontemplativa personer (Merton? Stinissen?): att vara närvarande i det man gör, inte sprida ut sin uppmärksamhet för mycket på dåtid och framtid eller på det som är oviktigt. Man ska nog inte grubbla och gräva ned sig för mycket i ofruktbara tankar.

Det är nog det som är mitt problem. Jag ägnar mig ibland så mycket åt att oroa mig för vad andra ska tänka och tycka att det stjäl hela min energi. Tala om att sätta sig själv i centrum! Att glömma sig själv är att hitta sig själv, säger man ibland. Det är då man är fri att vara i stället för att bara planera för det. Att säga att Gud är större och viktigare, att sätta mig själv i perspektiv, det är rätt nyttigt.

Lyssna

I onsdags började fastan. Köld och snö. Kors av aska i pannan. "Kom ihåg att du är stoft, och stoft skall du åter bli." Nyktra tankar om att vara vaken och att handla.

Några dagar senare har jag både lyckats bra och dåligt. Bra med att faktiskt sakta ner mitt liv och skära ner på onödigheter. Dåligt med att försätta mig i ett mer lyssnande tillstånd. Kontemplation ligger inte för mig, jag vill agera. Liksom. Men man måste ju lyssna och lugna ner sitt inre ibland också, och detta är tiden på året som är specifikt vigd åt sånt.

Funderar på att skriva något längre om vad fasta och påsk betyder för mig. Fast inte så att det blir ytterligare en av alla saker i att-göra-listan...

Vad jag avstår från under fastan 2007

Idag är Askonsdag. Nu börjar fastan, förberedelsetiden inför påsken.

Det ska vara en tid av askes, det vill säga andlig och själslig träning. Nu ska man sakta in en smula, avstå från umbärliga saker för att bereda plats för sådant som annars inte riktigt får plats i vardagen. Tänka över prioriteringar. Demonstrera för sig själv vad man är beroende av och på vilket sätt. Lyssna in Gud och se över relationen. Och så vidare.

Att avstå från mat skulle inte göra någon direkt nytta för mig. Jag blir bara sur och grinig. All extra lyx, som efterrätt eller att äta ute eller dricka alkohol, det kan jag däremot gärna göra. Pengar som blir över på det viset får förstås gå i fastebössan till Lutherhjälpen.

Det viktigaste i form av askes för min del detta år blir dock att avstå från bloggar och webbforum och liknande. Jag ska begränsa läsningen av sådant till en gång om dagen (och då kommer jag inte att hinna så mycket), och postandet till en gång i veckan. Jag är en svår internetjunkie, så det kommer att bli en tillräcklig övning tror jag.

Den tid som frigörs på detta sätt ska jag ägna åt att tänka lite extra på Gud, religion, mig själv och mitt förhållande till omvärlden. Dessutom kanske det blir lite tid över att bry mig om vänner och familj lite extra.

Sedan jag påbörjade denna blogg förra påsken har jag blivit alltmer övertygad om att religion måste förstås som ett sätt att leva snarare än som en teori. Teologi (rationell reflektion över tron) i all ära, men utan praktik är det inget värt. Faktum är att det inte ens är begripligt. Det är när folk saknar känsla för den praktiska förankringen i ritual och det man kallar "goda gärningar" som de angriper tron eller blir bokstavstroende. Jag är Lutheran, och kan väl om någon ställer mig mot väggen skriva under på att det är tron allena som räddar och av nåd, inte genom gärningar -- men för att betyda något för en människa i vardagen måste tron praktiseras och förankras.

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. 1 Kor 13:1

Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok. Jes 58:6

Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Jak 2:15-17