Ritualer och bön

För att få lite nya perspektiv på det här med religion i vår tid läste jag New Age -- vår tids folktro? (första pocketupplagan, boken kom först ut 1996, jag vet att den har reviderats och uppdaterats sen dess men det var denna jag hade i hyllan).

En sak jag fick lust att kommentera var att det sägs i förbifarten i ett av de sista kapitlen att ordet ritual har en negativ klang i vardagsspråket, att man använder det för att beteckna en uppsättning meningslösa gester. Det håller jag inte med om. I min värld använder man ordet till exempel i samband med början och slutet av dagen: Morgonritualen man har för att komma igång effektivt på jobbet, nattningsritualen man har för att hjälpa barnen varva ner och somna. En ritual är helt enkelt en sorts teknik för att gå över från ett tillstånd till ett annat.

Religiösa ritualer är egentligen inget konstigare än så de heller. Man går igenom ett formelartat mönster som man lägger in en viss mening i, och det är en hjälp för att försätta sig i ett annat sinnestillstånd -- till exempel lugn och fokus -- och för att styra in tankarna i en viss riktning. Det kan också vara för att markera en symbolisk övergång på annat sätt, till exempel vigningar av olika slag som innebär att en person tar på sig en roll och ett ansvar.

Det finns också magiska ritualer inom vissa religioner och religiösa riktningar, som är avsedda att utöva någon sorts övernaturligt inflytande på omvärlden. Kristna ska inte utöva magi, det ses som ett sätt att kringå samarbetet med Gud.

Rent bortsett från att magi inte funkar heller, åtminstone inte på det sätt som det brukar beskrivas att det förväntas funka. Kanske har mycket magi en psykologisk effekt på utövaren, men den styr inte den materiella världen. Om magi funkade, om man kunde utföra vissa formler och regelmässigt påverka saker på det viset, då vore det fullständigt vetenskapligt prövbart och då skulle det snabbt utforskas och bli en form av vetenskap. Då skulle magi funka som i Harry Potter-böckerna och vara något närmast alldagligt.

Ibland pratar man om kristen bön som om det vore en form av magi. Det är det inte, och därför är jag också tveksam till utformningen av de tester som gjorts för att kvantifiera förbönens verkan.

Kristen bön är i första hand ett samtal med Gud. Vår religion är en relation, och utövas så att man försöker umgås med Gud (om uttrycket tillåts). Man ber -- man talar med Gud om sina behov, sina önskningar, sina tillkortakommanden. Man tackar för det goda man får, man lämnar av sig det jobbiga och svåra. Man ställer sig själv inför Gud och försöker förhoppningsvis tala öppet och ärligt med honom -- eftersom man måste räkna med att han vet allt är det inte lönt att förställa sig. Man räknar också med att Gud är god och vill ens bästa i det stora hela. Det är nyttigt att minst någon gång om dagen besinna sina perspektiv och ställa sig i proportion till Gud för att reflektera över vad som egentligen är viktigt i livet.

Det här med att be om att få något är en ganska liten del av det hela, och det funkar inte så att man lägger in en beställning och väntar på leverans. Man tänker sig att Gud ser till hela situationen, och kanske ger något helt annat. Man kanske inte egentligen behövde just det man bad om, eller det kanske inte gick att få just där och då. Som människa har man begränsat perspektiv, och en riktig relation går inte ut på att pressa fram tjänster (särskilt inte från den allra högsta instansen, det vore ju löjligt).

Alltså, om förbön alltid funkade skulle det vara en form av magi, och Gud skulle reduceras till en springpojke. Alla våra erfarenheter säger oss att man inte alltid får det man vill. Livserfarenhet säger också att det inte alltid är bra att få det man för ögonblicket önskar sig.