Att kalla mig kristen

Syftet med den här bloggen är egentligen att bena ut mina tankar och känslor kring det här med att kalla mig kristen, så att jag så småningom kan göra mig av med tendensen att mörka det utan kan våga vara öppen med det.

I mina strövtåg på nätet hittade jag någon garderobskristen som kom ut:

Once I had identified myself as a Christian, it was then very easy later on in the semester to announce lectures by Christian speakers, to state my views on certain topics, and, where applicable, to mention God in my lectures. For example, when I teach the second law of thermodynamics, I explain how the entire universe is winding down like a giant windup clock. "How did the clock get wound up in the first place?" I ask the students, and continue, "Does this prove the existence of God?"

Det här känns inte alls som det jag vill åstadkomma. Jag blir lite illa till mods när jag tänker på hela situationen. Är det över huvud taget lagligt att prata med studenter eller elever om sin religion? Det är åtminstone något lite osympatiskt (oetiskt?) med det. (Alldeles bortsett från att jag tycker att termodynamik är ett synnerligen vagt och lite småtöntigt argument för Gud och svaret på hans fråga tyvärr uppenbart är nej.)

Nej, jag är bara ute efter att kunna vara öppen i situationer där man naturligt pratar om Gud eller religion eller liknande. Jag vill bli av med tendensen att dra mig undan eller bli tyst eller försöka byta ämne. Jag vill inte sitta och tänka "Ni skulle bara veta...", utan vara med i samtalet.

Hur har det blivit så här egentligen? Det har förstås att göra med att jag uppfattat så många negativa kommentarer om religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet att jag inbillar mig att kristna inte är välkomna (som jag tidigare skrivit har jag lämnat vissa sammanhang delvis på grund av detta. Jag är helt enkelt rädd för att något som är oerhört viktigt för mig ska bli kritiserat och förlöjligat, eller snarare att jag ska bli kritiserad och förlöjligad -- jag tar det helt enkelt personligt. Det är mig så nära att jag tar det väldigt personligt. Och det vet ju alla som sett sig omkring att rena personangrepp heller inte är ovanliga i den här frågan. Det är därför jag är rädd.

Fast kanske kunde jag komma över det. Det kanske mest handlar om att inte vara så självcentrerad, att inte bry mig så mycket om ifall någon eller några tycker illa om mig. Det kanske vore värt det.