Kroppen

Läste understreckare på SvD om kroppen i kristendomen. Det här är ju en av mina gamla käpphästar. Det här är precis min tolkning:

När kristendomen uppstod som en icke-judisk religion kom den teologiska reflektionen att ske från hermeneutiska utgångspunkter som skilde sig rätt avsevärt från dem som ursprungligen format tanken på Guds Messias. Den hellenistiska kulturen, som förvisso också påverkade judiskt tänkande, var influerad av en grundläggande värdehierarkisk motsättning mellan andligt och materiellt, och från de utgångspunkterna är det kanske inte så egendomligt att kyrkan har präglats av ett komplicerat förhållande till det materiella.

Men jag tycker att artikelförfattaren inte särskilt tydligt understryker i vilken utsträckning fortfarande en positiv inställning till det kroppsliga och fysiska faktiskt hängt med genom tiderna i kyrkans teologi. Till exempel utformades ju bägge de vanliga trosbekännelserna med precis de här tankegångarna i åtanke, att Kristus faktiskt var människa och att Gud faktiskt skapade världen och att skapelsen och allt fysiskt faktiskt är i grunden gott. Man har ju också räknat med en uppståndelse i kroppen -- alla som återuppstår i Bibeln gör det ju fysiskt. Den nya kroppen kanske inte kommer att vara riktigt som den gamla, men man måste vara en kropp för att vara en människa. Det där med en separat själ som har en fristående existens är liksom en föreställning som kapat åt sig mer och mer av utrymmet, på bekostnad av synen på människan som en helhet med själen som en aspekt av den.

Jag gillar inte när folk säger att människan "är en ande som har en själ och bor i en kropp". Det är att separera människan på ett sätt som känns både obibliskt och orealistiskt.

Sen håller jag väl kanske inte helt och fullt med om sista stycket:

Det faktum att teologiska och antropologiska koncept, som inkarnation och kroppslighet, representerar sociala konstruktioner som formulerats och utvecklats i specifika historiska kontexter, gör att det finns en inneboende potential för vidare utveckling och kreativa nytolkningar

--jo, det gör det förstås, men verkligheten då? Vad är en människa verkligen? Det är en viktigare fråga än "kreativa nytolkningar". Jag tycker att man ska vara lite försiktig med kreativiteten i såna här sammanhang. Den här sortens språkbruk får det att krypa i mig.

Men annars är jag glad att jag fick en anledning att dra upp den här frågan igen :-)

Empirisk religion!

En trend i "den nya ateismen" är att trycka på idén att religion visst kan ställas under vetenskaplig prövning. Jag är ofta lite tveksam till detta, eftersom jag tycker att de flesta vinklar man pratar om i sammanhanget bygger på sådant som jag uppfattar som missförstånd av vad religion i grunden är och hur det fungerar. Man brukar alltid diskutera religion som en lära eller en teori som gör förutsägelser om verklighetens beskaffenhet, medan jag anser att religion egentligen alltid i första hand är andlig disciplin -- livshållning och livsstil -- och att läran och dess spetsfundigheter (förlåt, alla seriösa teologer!) kommer i andra hand.

Jag brukar alltid hävda att det visserligen är viktigt att reflektera över tron och bruka förnuftet, men att det hela aldrig kommer att betyda något om det inte handlar om att utöva. Med betoning på öva, tänker jag mig.

Ska man vetenskapligt pröva religionen borde man alltså fokusera på den effekt den har på utövaren.

Tanken som slog mig är alltså att det faktiskt finns en mycket intressant empirisk infallsvinkel på religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet. Man skulle kunna utröna vad som faktiskt är rätt sätt att utöva religion.

Jag tänker till exempel på stycket där Jesus talar om falska profeter i Matteus 7:

Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt.

Och på det där med andens frukter i Galaterbrevet:

Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet,ödmjukhet och självbehärskning.

Från min synvinkel skulle det vara intressant med en serie studier som faktiskt kvantitativt försöker bedöma vilka sätt att utöva religion som är andligt fruktbara, som på djupet förbättrar människan. Min gissning är att bön, särskilt kontemplativ bön, kombinerat med praktiskt arbete för (och med) medmänniskor, kommer att hamna på plussidan.

Det skulle kunna få lite intressanta effekter att ha sådan kunskap, faktiskt.

(Det finns redan studier av vilken effekt meditation och kontemplation har på hjärnan. Alltid en början.)

Andra bloggar om: religion, vetenskap, kristendom, livsstil.

Religion är mer pinsamt än sex

När jag startade denna blogg var det för att ge mig själv ett år att bearbeta mina känslor kring det här med att erkänna öppet att jag är kristen. Hur har jag tänkt mig att det borde bli? Jag har inte för avsikt att gå ut och evangelisera. Däremot skulle jag gärna vilja kunna nämna i förbigående ifall det var något som hände i kyrkan, eller kunna kommentera ifall bibeln felciteras eller kyrkopolitik dryftas i fikarummet på jobbet.

Problemet är ju inte minst att religion är så fördömt pinsamt. Pinsammare än sex, nästan. OK, det går att prata om sex i generella termer, men man går knappast in på personliga detaljer om hur det står till i ens egen sänghalm. Man kan prata om kampanjer mot könssjukdomar, men man pratar inte om vilka man själv har haft (eller frågar ifall någon annan haft!).

Så, i en fikarumsdiskussion skulle det kännas nästan lika intimt och jobbigt ifall någon frågade om jag tror på Gud som det skulle kännas om någon frågade när jag blev av med oskulden. Fast där slutar kanske likheten, för jag skulle förmodligen tackla situationerna på lite olika sätt.

Hur som helst undrar jag ifall jag kan lära mig en lagom nivå att lägga sånt här på. Jag skulle vilja att det var som med somliga homosexuella som lägger sig till med den sociala etiketten "flata" eller "bög" och låter alla känna till den. Så kan man skämta med det och kompisar refererar underförstått till den här etiketten när relaterade ämnen kommer på tal.

Haken är att jag för min inre syn ser mig själv bli ansatt med miljoner hätska frågor av folk som vill att jag ska stå för eller försvara eller motivera alla möjliga saker från häxbränningar till
intelligent design. Jag har varit där förr. Homosexuella eller invandrare, till exempel, råkar inte ut för sånt på grund av sin grupptillhörighet. (Möjligen gör kommunister det -- politik är ibland en bättre jämförelse än sex.)

En gång hamnade jag i ett samtal där alla andra pratade om hur hemskt och dåligt och allmänt vedervärdigt det var med religion i allmänhet och med kyrkan i synnerhet. Efter ett tag samlade jag mig och sade: "Ja, själv är jag ju praktiserande kristen." Samtalet tvärdog och pinsam tystnad vidtog. Vad säger man sen?

Ja ja.

För att ta en lite lättsammare vinkel av detta kan jag rekommendera Elliot's Adult Bible Quiz (aka Passages We Don't Usually Teach in Sunday School). Svaren finns här.

En lista

Real Live Preacher spyr galla över marknadsföring mot en "kristen publik", och avrundar med sina egna små råd för den andliga resan -- jag gillade listan:

• Let go of big things and embrace little things.
• Ignore loud things and listen for quiet things.
• Put aside obvious things and seek out hidden things.
• Forget easy things and learn hard and ancient things.
• Stop saving your life and start losing it.
• Let your thinking and believing become doing and serving.
• Quit trying to arrive and become at home on the journey.
• Lose your road maps and find a wise guide to walk with you.

Jag har någon sorts inre enkelhetsideal. Age quod agis (gör det du gör), i den mening jag läst om hos kontemplativa personer (Merton? Stinissen?): att vara närvarande i det man gör, inte sprida ut sin uppmärksamhet för mycket på dåtid och framtid eller på det som är oviktigt. Man ska nog inte grubbla och gräva ned sig för mycket i ofruktbara tankar.

Det är nog det som är mitt problem. Jag ägnar mig ibland så mycket åt att oroa mig för vad andra ska tänka och tycka att det stjäl hela min energi. Tala om att sätta sig själv i centrum! Att glömma sig själv är att hitta sig själv, säger man ibland. Det är då man är fri att vara i stället för att bara planera för det. Att säga att Gud är större och viktigare, att sätta mig själv i perspektiv, det är rätt nyttigt.