Kroppen

Läste understreckare på SvD om kroppen i kristendomen. Det här är ju en av mina gamla käpphästar. Det här är precis min tolkning:

När kristendomen uppstod som en icke-judisk religion kom den teologiska reflektionen att ske från hermeneutiska utgångspunkter som skilde sig rätt avsevärt från dem som ursprungligen format tanken på Guds Messias. Den hellenistiska kulturen, som förvisso också påverkade judiskt tänkande, var influerad av en grundläggande värdehierarkisk motsättning mellan andligt och materiellt, och från de utgångspunkterna är det kanske inte så egendomligt att kyrkan har präglats av ett komplicerat förhållande till det materiella.

Men jag tycker att artikelförfattaren inte särskilt tydligt understryker i vilken utsträckning fortfarande en positiv inställning till det kroppsliga och fysiska faktiskt hängt med genom tiderna i kyrkans teologi. Till exempel utformades ju bägge de vanliga trosbekännelserna med precis de här tankegångarna i åtanke, att Kristus faktiskt var människa och att Gud faktiskt skapade världen och att skapelsen och allt fysiskt faktiskt är i grunden gott. Man har ju också räknat med en uppståndelse i kroppen -- alla som återuppstår i Bibeln gör det ju fysiskt. Den nya kroppen kanske inte kommer att vara riktigt som den gamla, men man måste vara en kropp för att vara en människa. Det där med en separat själ som har en fristående existens är liksom en föreställning som kapat åt sig mer och mer av utrymmet, på bekostnad av synen på människan som en helhet med själen som en aspekt av den.

Jag gillar inte när folk säger att människan "är en ande som har en själ och bor i en kropp". Det är att separera människan på ett sätt som känns både obibliskt och orealistiskt.

Sen håller jag väl kanske inte helt och fullt med om sista stycket:

Det faktum att teologiska och antropologiska koncept, som inkarnation och kroppslighet, representerar sociala konstruktioner som formulerats och utvecklats i specifika historiska kontexter, gör att det finns en inneboende potential för vidare utveckling och kreativa nytolkningar

--jo, det gör det förstås, men verkligheten då? Vad är en människa verkligen? Det är en viktigare fråga än "kreativa nytolkningar". Jag tycker att man ska vara lite försiktig med kreativiteten i såna här sammanhang. Den här sortens språkbruk får det att krypa i mig.

Men annars är jag glad att jag fick en anledning att dra upp den här frågan igen :-)