Förintelsens minnesdag

Idag är det förintelsens minnesdag.

Jag har tänkt lite på sånt här på sistone. Det ligger onekligen i den mänskliga naturen att kategorisera människor. Man delar in sig i grupper, och definierar sig utifrån skillnaderna mot andra grupper. Rasism är liksom en inbyggd fallgrop i det mänskliga psyket. Faktum är att alla former av intolerans faller sig ganska naturliga, det är motsatsen som måste tränas och läras in.

Det innebär en evolutionär fördel att vara reserverad för det okända, rädd för det främmande. Man ska vara lite försiktig med slutsatserna från evolutionspsykologiska resonemang -- de är väldig suggestiva men nästan omöjliga att verifiera. Dock är jag helt säker på att det här är ett fall när man inte behöver tveka mer än om detaljerna. Människan är sin egen värsta fiende, det behöver man inte ens ha läst Stephen Pinker och Jared Diamond för att övertyga sig om. Om det dyker upp en person som man inte känner igen måste man räkna med att det är ens fiende, och den som har en utvecklad instinkt för att akta sig för främlingar har lättare att överleva.

Ur rädsla föds intolerans och därur aggression. Det finns mängder med psykologiska experiment som visar hur lätt det är för människor att dela in sig i grupper och utveckla rivalitet och fiendskap med andra grupper, även om det kanske till att börja med inte är någon skillnad mellan dem. Skillnader utvecklar man efterhand, för att skilja oss från dem.

Richard Dawkins har sagt att religionen är roten till allt ont. Jag vet inte hur pass bokstavligt han menar detta, men hur som helst borde det vara uppenbart för honom att människor begick folkmord långt innan någon av dagens religioner fanns, och att folk gjort det överallt i världen. Det finns till och med folk som hävdar att människan som art uppstod genom den accelererade evolution som uppstår när man delar upp sig i smågrupper och slår ihjäl dem som inte är riktigt som man själv (fast det är nog också svårt att verifiera).

Att erkänna hur vi är är första steget mot att göra något åt det. I kyrkan har man alltid velat se människans sämre sidor i vitögat, och i många grenar av kyrkan finns väl utprövade sätt att handskas med snedstegen. Det hjälper inte helt, ibland inte alls, men det är åtminstone en början.

En oroande tanke som växt i mig på senare tid är att det kanske är delvis samma egenskaper som gör människor till motståndsmän som till förtryckare. Man måste ha en förmåga att gå sin egen väg, att ta makten i egna händer och vara misstänksam mot andra. Man får inte ta så mycket hänsyn till andras planer och åsikter, och inte vara för känslig för vad andra ska tycka om en.

När man talar om att stå upp för de svaga, att låta tron få konsekvenser och att kämpa för det rätta trots att man måste gå mot strömmen, då tror jag faktiskt att det är rätt och bra. Samtidigt är det just där, på barrikaderna och i den starka kämpaglöden, som man måste vara noga med att besinna mig så att inte saker går överstyr och man plötsligt hamnar i lägen där man låter ändamålet helga medlen eller Saken gå före människorna.

Jag tror att Gud bryr sig mer om människan, individen, än om kyrkan som organisation. I den mån vi försöker vara på rätt sida är det tanken på Gud som måste vara måttstocken, aldrig avgudar som Evangelisation, Fromhet eller andra i sig fina och bra saker. Nästan allt som är ont är egentligen något gott tillämpat på fel ställe eller fel sätt.

I princip gäller det här naturligtvis överallt, och inte bara i kyrkan -- jag bara tog det som näraliggande exempel.

Skulle du ha varit med i motståndsrörelsen under nazismen? Eller skulle du ha tigit och varit anständig? Eller, fasa, skulle du ha varit brinnande övertygad om att Hitler gjorde det rätta?

Andra bloggar om: förintelsen, rasism, religion, den mänskliga naturen.