Den intellektuella brottningen

Faith is much more than a publicly proclaimed set of religious beliefs. Faith is, instead, the willingness to embrace the life and values of Christ in a world that is skeptical and sometimes even hostile.

(Från en artikel på The High Calling.)

***

Jag verkar så trosviss i mina inlägg här. Ändå är anledningen till att jag skriver till stor del att jag inte riktigt kan komma till rätta med det faktum att jag tror på Gud och är kristen. Det är knepigt av minst två anledningar: dels att världen omkring mig är så sekulariserad och så oförstående mot religion att jag ofta plockar upp signaler om att jag är konstig, dels att jag ju faktiskt inte har någon form av bevis för att min religion är sann och att min uppfattning om den är rätt.

Som en av mina kompisar sade: det är svårt att se hur man kan motivera en religiös världsbild.


Det där med att tampas med omgivningen ska jag återkomma till. Vad gäller tro kontra vetande har jag delvis slagit mig till ro med det faktum att jag faktiskt trots allt tror. Vad jag faktiskt kan försvara, inbillar jag mig, är att kristendomen är annorlunda än andra religioner på sådana vis som gör den relativt sett mer trovärdig för mig (som lära betraktad) samtidigt som den är lik andra religioner på sådana vis som gör mig övertygad om att människan har ett inbyggt religiöst behov. Det sistnämnda kan tolkas som att Gud finns och människan dras till honom, och att man upptäckt olika aspekter av sanningen, en tolkning som jag attraheras av.

Ibland ger jag vika för trycket, tappar all förmåga att slappna av och bara leva, utan känner att jag måste tvinga mig själv att motivera allting först. Kan inte be eftersom jag inte kan bevisa att det finns nån att be till, kan inte lyssna, kan inte läsa, kan inte fira gudstjänst. Jag blir handlingsförlamad och kan inte ens tänka på det där med att älska min nästa och min fiende. Kvar blir bara en hemsk känsla av att inte kunna sluta tänka på det hela, och att längta efter det där jag inte har. Det är som en sjukdom, det där att tro att Gud trots allt finns där fastän man inte får vända sig till honom förrän man gjort en massa intellektuella övningar.

Mina grubblerier genom åren har lett mig på en massa kringelkrokiga vägar.

En gång tänkte jag att jag måste ta mig samman och prata med en präst. En bra präst, en intellektuell person som kan ge mig en aning om i vilken riktning jag ska prova att komma vidare och sluta fred med mig själv och min tro. Jag frågade vänner och bekanta och hamnade till slut hos en katolsk präst eftersom man sagt mig att han nog var vad jag sökte.

Jag är rädd att jag inte fick det jag var ute efter, men det var ändå väldigt bra. Gud ger en oftast inte det man känner för utan det man behöver, som en förnuftig förälder. Prästen verkade inte riktigt förberedd på min typ av problem och frågor, utan hade nog väntat sig någon som kanske var intresserad av att konvertera. Han gjorde ändå någon typ av försök att faktiskt hjälpa mig, genom att föreslå försiktiga andliga uppvärmningsövningar. Har man svårt att klara av bibelläsning och inte orkar med andra kristna, men ändå känner denna längtan att hitta ett sätt att leva med Gud, då kan man ta det lite försiktigt och kanske till exempel hitta en liten daglig bön som talar till en.

Han föreslog Marias lovsång, Magnificat, som är en traditionell daglig bön. Det passade mig
riktigt bra, eftersom jag råkar kunna den utantill i den form man sjunger den i svenska psalmboken. Det blev en sorts nystart för mig.

Efter detta besök kom jag fram till att det ändå är vettigt med själavård -- att söka sig till andlig erfarenhet när man behöver förstå vad det är man gör som kristen. Jag kom också fram till exakt hur viktigt det är för mig att söka Gud, vad det faktiskt betyder för mig personligen.

Dessutom blev jag påmind om hur lite jag tror på de murar vi byggt upp mellan olika "kyrkor". Katoliker har flera gånger upplyst mig om att jag inte är med i Kyrkan. Det är jag ju visst, i Kristi Kyrka! Vad bryr jag mig om påvar och biskopar, det som räknas är dopet och tron.

***

Fast jag anser ändå att det är viktigt att man ägnar sig åt en viss intellektuell granskning av sin tro, så att man inte hamnar i något som är helt galet. Vi har fått förnuftet för att använda det.