Man kan inte vara alla till lags

Jag sysslar inte med apologetik egentligen, jag vill bara åstadkomma att själv bli accepterad som kristen och ändå tillräknelig samtalspartner. Jag vill förklara att en religiös världsbild inte behöver innebära att man blundar för verkligheten eller är oresonlig. Fast det är svårt.

Ta till exempel det här med bibeln. Ofta får man konstiga bibelcitat slängda i ansiktet, och så förväntas man stå för dem. Eller också försöker man själv stödja ett uttalande med bibelcitat och väcker samma reaktion: naturligtvis är man bokstavstroende. Påpekar jag att jag inte alls läser bibeln bokstavligt blir jag attackerad för att jag inte tar den på allvar utan väljer ut de bitar som passar mig.

Eller kyrkan kontra vetenskapen. Det finns en favoritberättelse bland kristendomsmotståndare, nämligen den om Galileo. Den ses som modell och typexempel på hur kyrkan "alltid har motarbetat kunskap". Fast man väljer ju att berätta den på ett sånt sätt också, och missar att verkligheten är betydligt mer nyanserad. Till exempel att vetenskapen även har frodats inom kyrkan, och att den kristna världsbilden faktiskt skapade en grogrund för det moderna vetenskapliga tänkandet. Fast när man väl lyckas övertyga folk om det blir man kritiserad för att religiösa grunder har dominerat och förgiftat vetenskapssamhället och till exempel gjort det misogynistiskt (!).

Kristendomen och kyrkan behandlas ofta (i alla fall bland unga) som ett uttryck för ett etablissemang att göra uppror mot, vilket för mig ter sig lite larvigt eftersom det är så få som identifierar sig med den. I alla fall pratar man om det som någon förtryckande institution som håller alla i sitt grepp. Sanningen är ju att det är rätt så udda att vara bekännande kristen. Fast påpekar man det är det också fel, för då tycker man synd om sig själv och blir en gnällande minoritet.

Alltså, åt vilket håll man än vänder sig blir det fel för något. Det är nog dags för mig personligen att inse att jag inte ens ska försöka uppnå förståelse mellan alla människor, utan acceptera att vissa kommer att tycka att jag är knäpp. Jag är ju inte ute efter att ingen ska tycka att jag har fel, men skulle önska att ingen tyckte att jag var dum. Fast det går nog inte.

Hur som helst tycker jag inte att en enskild kristen kan stå till svars för allt som kristna (ofta av politiska skäl -- kom ihåg att biskopar länge tillsattes på helt andra grunder än fromhet) har gjort genom tiderna. Allt behöver inte vara representativt för vad jag tror och står för.

Och så skulle jag vilja vädja till förnuftiga människor att inte överförenkla saker och ting. Som den där till leda tjatade historien om Galileo. Visst, kyrkan gjorde fel och det dröjde onödigt länge innan man tog igen det. Men egentligen: berodde inte det hela ytterst på att Galileo var en surmagad gubbe som hade en förmåga att göra sig ovänner och sätta sig på tvären, mer än på sakfrågan i sig själv?

Andra bloggar om: religion, kristendom, apologetik.

Tankar apropå en ateist

Jag läste med intresse Svenska Dagbladets Idag-sida igår, en artikel i serien Utan Gud, med den putslustiga rubriken Frälst på biologi. Det var en rätt bra artikel, och jag tänkte att det kunde vara intressant att kanske sätta på pränt hur jag tänker och reagerar när jag läser den, som ett led i mina utredningar av hur jag tänker och känner inför att någon gång våga säga att jag är kristen.

Det första jag slås av är förstås anslaget som görs redan i rubriken, att vetenskapen på något sätt blir en ersättare för religion. I ingressen står det att den intervjuade Felicia "tror på vetenskapen". Det gör ju jag med. Skulle det vara sensationellt? Det hade väl varit rimligare att fokusera på hennes tilltro till människans självtillräcklighet, för det är väl det som definierar den ateistiskt humanistiska synen till skillnad från dem som tror på Gud. (Det finns förstås religiösa humanister också, som tror på människan men ändå till exempel kan mena att hon behöver Gud.)

Den här lilla gnagande irritationen följer mig genom artikeln, även om det verkar som om Felicia själv är på det klara med vad som är vad:

- Jag är ateist, men det säger ju egentligen bara att jag inte tror på Gud. Därför kallar jag mig hellre humanist. Som humanist har jag stor tilltro till människans egen förmåga och behöver inte sätta min tillit till övernaturliga väsen som stjärnorna eller Gud.

Förutom den lilla besserwisserinstinkten som får mig att vilja kommentera att stjärnorna faktiskt inte är några övernaturliga väsen (jag är intresserad av fysik och astronomi -- fast det är klart att jag förstår att hon syftar på astrologin) är det såna här kommentarer som ofta får mig att känna det rastlösa behovet av att själv få uttala mig om vad jag tror på. Jag tror ju också på människan. Människan har (med Guds hjälp om man så vill) fantastiska förmågor och möjligheter. Ändå tycker jag att hon sätter fingret på en viktig sak: tillit. Det är ju det som är tro. Tillit som grundläggande livshållning är för mig omöjligt att avstå från. Måste tilliten riktas mot Gud? Tja, jag tror ju att Gud finns, och att att lita mest på det som är själva grunden för tillvaron faller sig naturligt för mig. Tror man inte att Gud finns är det naturligtvis befängt att lita på honom.

- Eftersom vetenskapen har förmågan att förklara ett så fruktansvärt komplext fenomen som levande organismer, finns det ingen anledning att tro att vetenskapen i framtiden inte skulle kunna förklara andra saker, exempelvis universums uppkomst. Jag behöver därför ingen gud att plugga igen dagens kunskapsluckor med, säger hon.

Bra att sätta fingret på ett feltänk folk ofta gör, "god of the gaps" som man säger, att placera Gud där det finns luckor i vad man vet. Det behöver jag inte heller göra. Jag kan spekulera i att Gud har bakdörrar i verklighetsväven för att kunna påverka världen fysiskt, men jag ser honom inte som det som fyller ut mina vita fält i min kunskap. Det är en väldigt otrygg grund att bygga en tro på!

- På ett sätt förstår jag att det kan kännas skönt att fantisera om paradiset och luta sig mot en allomfattande makt -- särskilt om man mår dåligt. Men jag har haft en trygg barndom och kärleksfulla föräldrar. Därför har jag inte haft något behov av en snäll låtsaskompis som Gud, säger hon.

Jag har också haft en relativt trygg barndom och kärleksfulla föräldrar. (Det är inte mina föräldrars fel att jämnåriga kan bete sig som svin.) Men är det inte underförstått i ett sånt här uttalande att de som tror på Gud gör det som en snäll låtsaskompis för att kompensera för otrygga förhållanden? Jag tycker att det känns lite jobbigt att folk gör det antagandet. Betyder det att jag kommer att betraktas som ömklig och omogen om jag säger att jag tror?

En annan av Felicias uppgifter inom Humanisterna är att administrera deras konfirmationsundervisning -- som enligt henne själv är mycket seriösare än många kristna konfirmationsläger. Under en vecka diskuteras frågor som jämställdhet, demokrati, moral, sex och relationer. Därefter sker en konfirmation som markerar övergången från barndom till vuxenliv.

Det här är jättebra. Genom såna här initiativ blir kyrkan tvungen att skärpa sig i konkurrensen. Jag har ofta kritiserat konfirmationsundervisningen som innehållslös och flummig. Det brukar vara mer lek och mys än undervisning. Och ofta schabblar man fullständigt bort konfirmationens potential som övergångsrit. Som om man inte insåg vad man höll på med. Det är bra att det kommer såna här och påminner en om vad det var man skulle syssla med egentligen. (Fast mitt konfaläger var bra och jag lärde mig massor. Dock var det faktiskt studenten som var min övergångsrit till vuxenlivet.)

- Religiösa människor vill gärna lägga beslag på andlighet och säga att vi ateister är torra och tråkiga, men den som säger att jag inte kanha djupt andliga upplevelser kan slänga sig i väggen. Jag blir faktiskt förolämpad när jag hör sådana saker.

Bra! Religiösa människor har ofta taggarna utåt för att de känner sig attackerade, och säger därför idiotiska saker om ateister, som till exempel att de inte har någon moral. Fånigt. Det kanske inte är samma moral, men ändå.

Det är också skönt att det finns fler än jag som blir förolämpade av den typen av uttalanden. Ibland känner jag mig fånig som tar åt mig när andra säger sånt som att religiösa inte kan vara intellektuellt hederliga eller inte kan forska.

Och trevligt att hon använder uttrycket andlighet. Jag hade fått intrycket att det var illa sett i ateistiska kretsar. Själv törs jag aldrig säga något om andlighet när jag gör trevande försök att prata om religion med andra, för jag är rädd att det ska ge vibbar av det ogenomtänkt
a flum som hon nämner:

Det jag har svårast för är egentligen oreflekterat troende. Som när människor bara tror på något luddigt som finns där ute och motiverar det med att det känns bra.

Hmm. Mjo. Men de flesta som tillhör en traditionell religion börjar ju på en betydligt konkretare nivå än så. Snarare blir det ofta luddigare när folk börjar tänka, åtminstone till en början, eftersom man måste distansiera sig från sin konkreta (kanske alltför konkreta) barnatro in
nan man hittar sitt vuxna förhållningssätt.

Hennes syn på religiösa personer beror mycket på hur de har kommit till tro. Hon kan inte känna någon respekt för människor som säger att de läst Bibeln och sedan blivit troende. Även om det finns vissa vackra formuleringar, är det en oerhört obehaglig bok med en "helt sjuk moral",
menar hon.

Det här undrar jag om det är ett korrekt referat av vad Felicia sagt, för det verkar lite underligt. Om man är förnuftsinriktad och tycker att man ska tänka sig till saker, varför har hon då större respekt för den som "pratar med gud" än med den som läser Bibeln och reflekterar? Det är klart att Bibeln kan vara en obehaglig bok och sanningen är väl att kristendomen som religion inte helt och hållet finns inom dess pärmar. Man måste förstå religionen som ett helt, med traditioner och ackumulerade erfarenheter och ansamlade metoder.

Dessutom kan man inte läsa Bibeln som en enhetlig skrift och förstå den. Det är ju många böcker, skrivna under vitt skilda förhållanden och ofta bearbetade efteråt. En del texter är poetiska, andra avsedda som historisk skildring, eller som brandtal, eller sedelärande.

Säger man att den har sjuk moral bygger det förstås på att man läst saker där som man inte kan hålla med om eller som ter sig obegripliga eller rentav ondskefulla. Men betyder det att helheten är så? Och vad mera är: betyder det att kristendomen för henne representerar denna "sjuka moral"? I så fall är det rätt synd.

Gudomlig makt eller hjärnspöken -- oavsett vilket menar många troende att religionen ger deras liv glädje, trygghet, innehåll och mening.

Det är oklart om detta är journalistens kommentar eller Felicias. Det framgår inte heller om det är bra eller dåligt. Religion är väldigt mycket, men det är definitivt en integrerad livshållning och en djup del av identiteten för många. Det missar man ofta. Och ja, religionen ger mig dessa positiva saker.

Jag tror ju varken på paradiset eller helvetet, utan på livet före döden. Därför försöker jag verkligen att njuta av det som pågår här och nu.

Det här var bra sagt. Jag tror också på livet före döden. Fast jag har ett hopp om att det erbjuds något mer efteråt anser jag att man inte ska slarva bort det man har här. Det är ju här och nu vi ska förvalta vårt pund, och här och nu som vi har vårt uppdrag att vara människor: medmänniskor och förvaltare av den här världen. Det finns förstås mycket som inte går att njuta av, mycket svårt och tungt och jobbigt. Fast jag går inte och drömmer om att slippa det och längtar inte aktivt efter nästa värld (inte "himlen", märk väl! utan en ny fysisk tillvaro). Livet är här. För min del lever jag det bättre om jag tillåts tro och inte måste krumbukta en massa för att låtsas "förnuftig".

Jag är väldigt förnuftsbaserad i mitt sätt att tänka. Jag har också läst Dennett och Pinker (om än inte Dawkins.) Och jag är kristen.

Nu när jag har skrivit ned några av mina tankar kanske jag törs kolla in Felicias blogg Livet före döden.

Andra bloggar om: religion, kristendom, ateism.