Signum om tro och förnuft

Ur senaste numret av Signum:

Positivismens profet Auguste Comte menade att mänskligheten hade inträtt i det vetenskapliga stadiet där forskning och folkbildning så småningom skulle få religionerna att blekna bort och försvinna. Idag tyder dock inget på att så blir fallet. Tvärtom har religion blivit ett allmänt samtals- och debattämne i en omfattning som ingen kunde ana för tjugo år sedan. Samtidigt lanseras ateismen som en konkurrerande trosuppfattning, med egna förkunnare och begynnande ritualer. Detta är en rimlig utveckling i ett mångkulturellt samhälle. Alternativ måste finnas, så långt är allt gott och väl.

Mera förbryllande är att man idag på sina håll utmålar religionen som en allvarlig samhällsfara, som om alla troende vore potentiella talibaner och söndagsskolan en inkörsport till segregation och gatukravaller.

Det verkar som om papperstidningen innehåller mycket mer på detta tema. Jag ska nog snoka upp det.

Andra bloggar om: religion, tro, förnuft.

Från en recension

Uppdateringarna kommer glest här, och jag har fortfarande inte putsat upp de mer ingående argumenten. Här kommer bara ett bra citat, apropå en bok av Richard Dawkins som diskuteras mycket nu:

If the after-death options are either a beatific vision (God) or oblivion (no God), then it is poignant to think that believers will never discover that they are wrong, whereas Dawkins and fellow atheists will never discover that they are right.

As for those in between — ranging from agnostics to “spiritual” types for whom religion is not so much a metaphysical proposition as it is a way of life, illustrated by stories and enhanced by rituals — they might take consolation in the wise words of the Rev. Andrew Mackerel, the hero of Peter De Vries’s 1958 comic novel “The Mackerel Plaza”: “It is the final proof of God’s omnipotence that he need not exist in order to save us.”

(Från recensionen i New York Times.)

Jag tror visserligen på Gud, men jag skulle definitivt och med eftertryck vilja påstå att metafysiska antaganden är sekundära och ett sätt att leva är det primära. Jag skulle tro att det snarare är så att man tror på Gud för att man är religiös än tvärtom, rent mänskligt. I alla fall är jag sådan.

Ser mitt huvud tjockt ut i den här?

Recension av Ser mitt huvud tjockt ut i den här? av Randa Abdel-Fattah, nyutgiven ungdomsbok.

Det är inte ofta jag läser böcker som marknadsförs som ungdomsromaner, men den här drog till sig mitt intresse. Den handlar om Amal, australiensisk-muslimsk-palestinsk tonårstjej på en riktigt snobbig skola som bestämmer sig för att börja bära slöja på heltid efter sommarlovet. Det blir förstås ganska jobbigt, men på många sätt också positivt. Amal måste bemöta ganska många olika reaktioner av omgivningen, och det påverkar förstås hennes liv. Själv ser hon det som ett sätt att stå för sin religion, visa vem hon är och komma närmare Gud.

Det finns mycket jag kan känna igen mig i, fastän jag inte är muslim och inte har nackdelen att hela tiden associeras med terrorism. Det där med att våga säga vad jag tror på och låta folk reagera på det är ju det jag hoppas ska bli resultatet av den här bloggen. Jag har stött på rätt mycket av aggressiva attityder och kategoriskt negativa inställningar själv. Samtidigt har jag inte så lätt att identifiera mig med den tuffa, verbala och trendmedvetna Amal. Jag har aldrig varit så slängd i käften som hon, och den där tonårsvärlden med smink och tv-serier och timslånga telefonsamtal var aldrig vare sig intressant eller inom räckhåll för mig när jag var i hennes ålder.

Lite intressant också att se den annorlunda vinklingen av detta med sex, någon som frivilligt avstår från till och med en kyss av killen hon är kär i. Det är skönt att man kan skriva sånt, utan att det verkar som om hon är frigid eller går med huvudet uppe bland molnen. En helt vanlig tjej, som vill ha sex på sitt sätt och efter sina ideal i stället för att anpassa sig efter omvärldens förväntningar. Det finns feminister som skriver arga krönikor om hur tjejer begränsar sig och att man borde ta för sig sexuellt för att få ut mesta möjliga av livet. Jag tror inte att de har rätt, jag tror att det finns flera attityder som är giltiga och fungerar och som inte reducerar en till mindre förmögen att njuta av livet.

Ganska rolig och rätt lättsam läsning, med visst djup. Det handlar en del om religion, och att försöka bli en god människa och göra det rätta. Det finns massor av vänner och släktingar som belyser olika aspekter av det, inklusive de konservativa föräldrarna som vill gifta bort sin tonårsdotter och begränsar hennes frihet.

Den invändning jag har är väl att religionen internt verkar så oproblematisk. Amal kämpar aldrig med det faktum att det finns folk som tolkar religionen mycket annorlunda än hon. Man undrar hur det vore om någon i hennes närhet, som hon gärna vill respektera, skulle propsa på att man inte är en riktig muslim om man lyssnar på musik (till exempel). Alla problem avfärdas enkelt som "politik" -- precis som jag själv brukar göra när det handlar om katoliker mot protestanter -- eller som förlegade seder som inte kommer ur religionen. Samtidigt har jag ofta behövt konfrontera kristna som uppfattar kristendomen på sätt jag inte begriper, och som beter sig så att jag bara helst undviker dem. Amal kommer också att tvingas möta sådant någon gång i sitt liv. Den biten är enklare om man är ganska ensam om sin religion.

Eftersom denna aspekt inte finns med finns det inte heller någon som försöker bryta med den religiösa bakgrunden mot föräldrarnas vilja. Det betonas starkt att slöjan är frivillig, att sexuell avhållsamhet också är det, och så vidare. Samtidigt är den tjej som har problem med bakåtsträvande föräldrar väldigt duktig och ambitiös och vill studera. Det hade varit kul att se någon av den typen som vill "vara som alla andra" som i filmen Vingar av glas.

Slutligen måste jag säga att det som var mest kontroversiellt och lite chockerande för mig i denna bok var att Amal berättar att hon i viss förvirring råkade följa med till kommunionen när hon gick i katolsk skola. Hon tog emot brödet, tuggade det och spottade sedan ut det. För någon som mig, som vuxit upp med att nattvardens bröd och vin är nästan det heligaste som finns och inte får hanteras hur som helst är detta ganska rysligt. (Å andra sidan finns det många storleksordningar värre hantering av hostian i klassikern Drakula, där man har konsekrerade oblater i stora mängder som man gräver ner i jorden och trycker mot folks pannor.)

Andra bloggar om: religion, böcker, islam, kristendom.