Mellanspel om vardagsfromhet

De här mer ambitiösa skriverierna jag vill göra här drar visst ut på tiden. Ha tålamod, de kommer!

Just nu vill jag bara skriva av mig. De senaste dagarna har jag ovanligt många gånger stött på folk som uttalar sig väldigt negativt om religion och dess utövare i allmänhet. Det är ju därför jag inte berättar att jag är religiös, för att den allmänna uppfattningen verkar vara att religion är något farligt och destruktivt och gör en till en viljelös och fanatisk galning -- eller åtminstone lite småknäpp.

Det känns som om jag ägnar mer mental energi åt att skydda mig och undvika att bli alltför ledsen, att motivera religion och internt se till att jag kan stå för den, än jag ägnar åt att faktiskt utöva religionen. Hur mycket hinner jag be när jag först måste ägna en massa kraft åt att förklara för inbillade motståndare att det faktiskt inte är en orimlig aktivitet? Hur mycket kan jag försöka leva, agera och vara ljus och salt om jag fastnar i mentala loopar hela tiden?

Jag skulle vilja ha folk omkring mig som tänker på liknande saker. Skulle vilja lära mig av andra och dela erfarenheter. Problemet är att de flesta kristna är så olika mig. När jag hamnar i en ny grupp börjar jag orera om saker jag har tänkt på och glömmer lyssna in mig på de andra, eller också lyssnar jag på dem och tycker att deras attityder och funderingar inte alls har något att göra med mina problem och grubblerier. Fira gudstjänst tillsammans går bra, men att försöka prata om hur man lever kristet i vardagen blir bara oöverstigligt svårt och får mig att känna mig ensammare än när jag inte försöker. Fast det är dumt.