Förintelsens minnesdag

Idag är det förintelsens minnesdag.

Jag har tänkt lite på sånt här på sistone. Det ligger onekligen i den mänskliga naturen att kategorisera människor. Man delar in sig i grupper, och definierar sig utifrån skillnaderna mot andra grupper. Rasism är liksom en inbyggd fallgrop i det mänskliga psyket. Faktum är att alla former av intolerans faller sig ganska naturliga, det är motsatsen som måste tränas och läras in.

Det innebär en evolutionär fördel att vara reserverad för det okända, rädd för det främmande. Man ska vara lite försiktig med slutsatserna från evolutionspsykologiska resonemang -- de är väldig suggestiva men nästan omöjliga att verifiera. Dock är jag helt säker på att det här är ett fall när man inte behöver tveka mer än om detaljerna. Människan är sin egen värsta fiende, det behöver man inte ens ha läst Stephen Pinker och Jared Diamond för att övertyga sig om. Om det dyker upp en person som man inte känner igen måste man räkna med att det är ens fiende, och den som har en utvecklad instinkt för att akta sig för främlingar har lättare att överleva.

Ur rädsla föds intolerans och därur aggression. Det finns mängder med psykologiska experiment som visar hur lätt det är för människor att dela in sig i grupper och utveckla rivalitet och fiendskap med andra grupper, även om det kanske till att börja med inte är någon skillnad mellan dem. Skillnader utvecklar man efterhand, för att skilja oss från dem.

Richard Dawkins har sagt att religionen är roten till allt ont. Jag vet inte hur pass bokstavligt han menar detta, men hur som helst borde det vara uppenbart för honom att människor begick folkmord långt innan någon av dagens religioner fanns, och att folk gjort det överallt i världen. Det finns till och med folk som hävdar att människan som art uppstod genom den accelererade evolution som uppstår när man delar upp sig i smågrupper och slår ihjäl dem som inte är riktigt som man själv (fast det är nog också svårt att verifiera).

Att erkänna hur vi är är första steget mot att göra något åt det. I kyrkan har man alltid velat se människans sämre sidor i vitögat, och i många grenar av kyrkan finns väl utprövade sätt att handskas med snedstegen. Det hjälper inte helt, ibland inte alls, men det är åtminstone en början.

En oroande tanke som växt i mig på senare tid är att det kanske är delvis samma egenskaper som gör människor till motståndsmän som till förtryckare. Man måste ha en förmåga att gå sin egen väg, att ta makten i egna händer och vara misstänksam mot andra. Man får inte ta så mycket hänsyn till andras planer och åsikter, och inte vara för känslig för vad andra ska tycka om en.

När man talar om att stå upp för de svaga, att låta tron få konsekvenser och att kämpa för det rätta trots att man måste gå mot strömmen, då tror jag faktiskt att det är rätt och bra. Samtidigt är det just där, på barrikaderna och i den starka kämpaglöden, som man måste vara noga med att besinna mig så att inte saker går överstyr och man plötsligt hamnar i lägen där man låter ändamålet helga medlen eller Saken gå före människorna.

Jag tror att Gud bryr sig mer om människan, individen, än om kyrkan som organisation. I den mån vi försöker vara på rätt sida är det tanken på Gud som måste vara måttstocken, aldrig avgudar som Evangelisation, Fromhet eller andra i sig fina och bra saker. Nästan allt som är ont är egentligen något gott tillämpat på fel ställe eller fel sätt.

I princip gäller det här naturligtvis överallt, och inte bara i kyrkan -- jag bara tog det som näraliggande exempel.

Skulle du ha varit med i motståndsrörelsen under nazismen? Eller skulle du ha tigit och varit anständig? Eller, fasa, skulle du ha varit brinnande övertygad om att Hitler gjorde det rätta?

Andra bloggar om: förintelsen, rasism, religion, den mänskliga naturen.

Ritualer och bön

För att få lite nya perspektiv på det här med religion i vår tid läste jag New Age -- vår tids folktro? (första pocketupplagan, boken kom först ut 1996, jag vet att den har reviderats och uppdaterats sen dess men det var denna jag hade i hyllan).

En sak jag fick lust att kommentera var att det sägs i förbifarten i ett av de sista kapitlen att ordet ritual har en negativ klang i vardagsspråket, att man använder det för att beteckna en uppsättning meningslösa gester. Det håller jag inte med om. I min värld använder man ordet till exempel i samband med början och slutet av dagen: Morgonritualen man har för att komma igång effektivt på jobbet, nattningsritualen man har för att hjälpa barnen varva ner och somna. En ritual är helt enkelt en sorts teknik för att gå över från ett tillstånd till ett annat.

Religiösa ritualer är egentligen inget konstigare än så de heller. Man går igenom ett formelartat mönster som man lägger in en viss mening i, och det är en hjälp för att försätta sig i ett annat sinnestillstånd -- till exempel lugn och fokus -- och för att styra in tankarna i en viss riktning. Det kan också vara för att markera en symbolisk övergång på annat sätt, till exempel vigningar av olika slag som innebär att en person tar på sig en roll och ett ansvar.

Det finns också magiska ritualer inom vissa religioner och religiösa riktningar, som är avsedda att utöva någon sorts övernaturligt inflytande på omvärlden. Kristna ska inte utöva magi, det ses som ett sätt att kringå samarbetet med Gud.

Rent bortsett från att magi inte funkar heller, åtminstone inte på det sätt som det brukar beskrivas att det förväntas funka. Kanske har mycket magi en psykologisk effekt på utövaren, men den styr inte den materiella världen. Om magi funkade, om man kunde utföra vissa formler och regelmässigt påverka saker på det viset, då vore det fullständigt vetenskapligt prövbart och då skulle det snabbt utforskas och bli en form av vetenskap. Då skulle magi funka som i Harry Potter-böckerna och vara något närmast alldagligt.

Ibland pratar man om kristen bön som om det vore en form av magi. Det är det inte, och därför är jag också tveksam till utformningen av de tester som gjorts för att kvantifiera förbönens verkan.

Kristen bön är i första hand ett samtal med Gud. Vår religion är en relation, och utövas så att man försöker umgås med Gud (om uttrycket tillåts). Man ber -- man talar med Gud om sina behov, sina önskningar, sina tillkortakommanden. Man tackar för det goda man får, man lämnar av sig det jobbiga och svåra. Man ställer sig själv inför Gud och försöker förhoppningsvis tala öppet och ärligt med honom -- eftersom man måste räkna med att han vet allt är det inte lönt att förställa sig. Man räknar också med att Gud är god och vill ens bästa i det stora hela. Det är nyttigt att minst någon gång om dagen besinna sina perspektiv och ställa sig i proportion till Gud för att reflektera över vad som egentligen är viktigt i livet.

Det här med att be om att få något är en ganska liten del av det hela, och det funkar inte så att man lägger in en beställning och väntar på leverans. Man tänker sig att Gud ser till hela situationen, och kanske ger något helt annat. Man kanske inte egentligen behövde just det man bad om, eller det kanske inte gick att få just där och då. Som människa har man begränsat perspektiv, och en riktig relation går inte ut på att pressa fram tjänster (särskilt inte från den allra högsta instansen, det vore ju löjligt).

Alltså, om förbön alltid funkade skulle det vara en form av magi, och Gud skulle reduceras till en springpojke. Alla våra erfarenheter säger oss att man inte alltid får det man vill. Livserfarenhet säger också att det inte alltid är bra att få det man för ögonblicket önskar sig.

Yttrandefrihet

Sov länge. Kunde ha stressat iväg till kyrkan, men orkade inte riktigt... Sitter hemma vid datorn istället. (Snart är det fasta, då blir det ordning och reda!)

Läste en artikel i Signum om att värna yttrandefriheten. Jag tycker att det är väldigt viktigt med yttrandefrihet, men det finns förstås omständigheter då den kan missbrukas eller på olika sätt kanske behöver inskränkas en smula -- helst genom självcensur och inte genom övervakning eller begränsande lagar. Personligen tycker jag att det viktigaste är att värna människors integritet i en tid då det är svårt att vara riktigt privat. Man hör ofta historier om folk som blir förföljda och som får ägna sig åt att ständigt bevaka register för att kolla att deras hemliga nummer och adress lämnas ut av misstag. Man ser också ofta kränkande bilder från kändisars privatliv, tagna av smygande fotografer. Jag skulle avsky att vara offentlig hela tiden på det viset. Det finns information som inte bör spridas.

Att kalla mig kristen

Syftet med den här bloggen är egentligen att bena ut mina tankar och känslor kring det här med att kalla mig kristen, så att jag så småningom kan göra mig av med tendensen att mörka det utan kan våga vara öppen med det.

I mina strövtåg på nätet hittade jag någon garderobskristen som kom ut:

Once I had identified myself as a Christian, it was then very easy later on in the semester to announce lectures by Christian speakers, to state my views on certain topics, and, where applicable, to mention God in my lectures. For example, when I teach the second law of thermodynamics, I explain how the entire universe is winding down like a giant windup clock. "How did the clock get wound up in the first place?" I ask the students, and continue, "Does this prove the existence of God?"

Det här känns inte alls som det jag vill åstadkomma. Jag blir lite illa till mods när jag tänker på hela situationen. Är det över huvud taget lagligt att prata med studenter eller elever om sin religion? Det är åtminstone något lite osympatiskt (oetiskt?) med det. (Alldeles bortsett från att jag tycker att termodynamik är ett synnerligen vagt och lite småtöntigt argument för Gud och svaret på hans fråga tyvärr uppenbart är nej.)

Nej, jag är bara ute efter att kunna vara öppen i situationer där man naturligt pratar om Gud eller religion eller liknande. Jag vill bli av med tendensen att dra mig undan eller bli tyst eller försöka byta ämne. Jag vill inte sitta och tänka "Ni skulle bara veta...", utan vara med i samtalet.

Hur har det blivit så här egentligen? Det har förstås att göra med att jag uppfattat så många negativa kommentarer om religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet att jag inbillar mig att kristna inte är välkomna (som jag tidigare skrivit har jag lämnat vissa sammanhang delvis på grund av detta. Jag är helt enkelt rädd för att något som är oerhört viktigt för mig ska bli kritiserat och förlöjligat, eller snarare att jag ska bli kritiserad och förlöjligad -- jag tar det helt enkelt personligt. Det är mig så nära att jag tar det väldigt personligt. Och det vet ju alla som sett sig omkring att rena personangrepp heller inte är ovanliga i den här frågan. Det är därför jag är rädd.

Fast kanske kunde jag komma över det. Det kanske mest handlar om att inte vara så självcentrerad, att inte bry mig så mycket om ifall någon eller några tycker illa om mig. Det kanske vore värt det.

Den "riktiga" julen?

Så här i de sista självande dagarna av julen, då de flesta ledsnat för länge sen och många slängt ut gran och pynt redan, tänkte jag ändå reflektera lite över den här midvinterfesten.

Jag tycker ofta att man hör folk som pratar om vad man "egentligen" firar, och vad som är "den riktiga julen". Det gäller både kristna och okristna, alla vill liksom rättfärdiga sin egen bild av julen. Det blir ganska käbbligt, särskilt när folk vill göra stor sak av att kristendomen skulle ha stulit och lagt beslag på en gammal fin högtid, eller för den delen när folk vill hade till att andra egentligen är kristna eftersom de firar en kristen högtid.

Det är väl inte så jättekonstigt att folk av alla möjliga olika inriktningar väljer att lägga en stor fest vid en symboliskt kraftfull tidpunkt som midvinter. Det är heller inte alls konstigt att man fyller denna symbol med olika innehåll beroende på från vilken bakgrund man kommer.

Enligt min mening kan man lägga ner det här tjafset och låta folk få tycka att julen betyder olika saker. En del kanske vi har gemensamt, en del skiljer sig åt.

Min jul är i alla fall inte mindre giltig än någon annans. Fast å andra sidan kan man inte säga att mitt sätt är det enda rätta att fira jul, men det är ett pris jag är beredd att betala för att slippa osakligt tjafs.