Att fira påsk
En gång satt jag på en pub och pratade med bekanta om att jag inte tänkte följa med på ett evenemang eftersom jag ville fira påsk ordentligt åtminstone vartannat år.
-Fira påsk? Men påsken firar man ju inte så mycket.
-Jo, vi brukar faktiskt göra det. Påsken är ju årets största fest, nästan!
-Hur menar du då? Vad gör du då för nåt -- äter en massa ägg i flera dagar? Det är klart, måla ägg kan man ju också göra. Spöka ut sig som påskkärring kanske, men det är väl bara små barn som gör.
Just då var jag inne i en lite nojig period, efter en rad erfarenheter av aggresiva ateister. Jag bytte ämne och undvek frågan, eftersom jag helt enkelt inte orkade prata om saken. I värsta fall kunde detta också vara en av dem som bara skulle göra narr av en om man berättade att man brukar tillbringa stora delar av påsken i kyrkan. Det kan ju också vara så att han är en av dem som inte alls vet hur man firar den kristna påsken. Så här funkar det i alla fall i min värld.
Påsken är bäst om jag kan fira den helt och hållet, inte ha några orelaterade aktiviteter inbokade, och göra det rakt igenom hela helgen från skärtorsdag till påskdag. Helst borde jag ha ägnat fastetiden åt att mentalt förbereda mig för påskfirandet också, genom att mer än vanligt tänka på hur jag lever mitt liv och genom att avstå från ett eller annat för att dela med mig till andra och för att ta mig tid till att tänka och be.
Nu blir hela firandet aldrig riktigt så storslaget som jag egentligen vill, men det är ändå en väldigt gripande högtid som verkligen talar till mig.
Egentligen börjar det ju på söndagen innan, palmsöndagen, med att man firar Jesu intåg i Jerusalem. Själva påskhändelserna börjar dock på skärtorsdagen, medan klär ut sina barn med fräknar och sjaletter. Detta var den kväll då Jesus instiftade nattvarden när han åt påskmåltid (jo, påsken är ju som bekant en judisk högtid), och vi kristna firar alltså minnet av detta genom att hålla gudstjänst med nattvard. Efter måltiden kläs altaret av och prydnader i kyrkan täcks över eller bärs ut, för att markera allvaret. Jesus tillbringade den kvällen i trädgården Getsemane, där han bad (och lärjungarna somnade) och senare blev gripen.
Långfredagen ska helst vara en lugn dag. Det är många församlingar som inte firar någon vettig långfredagsgudstjänst eftersom folk inte kommer till dem. Det uppfattas väl som trist och jobbigt, men man kan aldrig förstå påskdagen om man inte går igenom långfredagen. När jag växte upp brukade min familj gå till katolska kyrkan denna dag, eftersom de åtminstone gjorde det hela ordentligt. Enligt Bibeln dog Jesus klockan tre på eftermiddagen ("nionde timmen") och då brukar man läsa hela passionshistorien fram till korsfästelsen. Jag brukar ägna resten av dagen åt att läsa och promenera, och hålla måltiderna enkla och korta.
Påskafton brukar vara lite av en mellandag, efter gravläggningen och innan uppståndelsen. Den här dagen brukar jag städa och förbereda påskmat. Inget tullande på påskgodiset i förväg! Allt blir mycket mer betydelseladdat om man är konsekvent. Man ska inte ta ut firandet i förskott, medan det fortfarande är gravtid.
Påsknattsmässan börjar med en nedsläckt kyrka, där man bär in den nya påskelden. Textläsningarna går igenom hela frälsningshistorien, börjar med skapelsen och slutar med den tomma graven. Kyrkan tänds upp, alla håller levande ljus, lovsången skallar och klockorna ringer (gör man det hela grundligt har kyrkklockorna varit tysta eller dämpade sedan onsdagen). Församlingen förnyar högtidligt sina doplöften och firar måltiden (nattvarden) tillsammans. Sedan går man sjungande ut med levande ljus och hälsar varandra med påskhälsningen: Kristus är uppstånden -- Ja, han är sannerligen uppstånden!
Efteråt är jag alltid mycket upprymd och vill sjunga och dansa och springa omkring och bjuda hem en massa människor och fira ordentligt med klackarna i taket. Tyvärr brukar det hela liksom rinna ut lite i sanden. Lite firande blir det, men det blir aldrig riktigt så mycket och så livat som jag skulle vilja. Man går hem genom tysta gator, och de flesta delar inte alls den här upplevelsen. Från död till liv, från mörker till ljus, årets största högtid! Och ingen vill fira det med mig...
Sedan finns det två dagar kvar att ägna åt festligheter, och så går man vidare med det vanliga livet med påsken i hjärtat.
Ibland kan man höra och läsa att påsken är årets viktigaste högtid i ortodoxa kyrkan. Det irriterar mig lite, för det gäller faktiskt alla kristna kyrkor. Det är bara det att man inte gör tillräckligt mycket väsen av det. Jag kanske skulle resa österut något år, så kommer jag åtminstone att få känna på rätt stämning.
Hur som helst är påsken mycket viktig för mig, och jag försöker som sagt fira den ordentligt minst vartannat år. Det är inspiration från påsken som nu får mig att starta denna blogg. Vi får väl se vad det kan leda till.
-Fira påsk? Men påsken firar man ju inte så mycket.
-Jo, vi brukar faktiskt göra det. Påsken är ju årets största fest, nästan!
-Hur menar du då? Vad gör du då för nåt -- äter en massa ägg i flera dagar? Det är klart, måla ägg kan man ju också göra. Spöka ut sig som påskkärring kanske, men det är väl bara små barn som gör.
Just då var jag inne i en lite nojig period, efter en rad erfarenheter av aggresiva ateister. Jag bytte ämne och undvek frågan, eftersom jag helt enkelt inte orkade prata om saken. I värsta fall kunde detta också vara en av dem som bara skulle göra narr av en om man berättade att man brukar tillbringa stora delar av påsken i kyrkan. Det kan ju också vara så att han är en av dem som inte alls vet hur man firar den kristna påsken. Så här funkar det i alla fall i min värld.
Påsken är bäst om jag kan fira den helt och hållet, inte ha några orelaterade aktiviteter inbokade, och göra det rakt igenom hela helgen från skärtorsdag till påskdag. Helst borde jag ha ägnat fastetiden åt att mentalt förbereda mig för påskfirandet också, genom att mer än vanligt tänka på hur jag lever mitt liv och genom att avstå från ett eller annat för att dela med mig till andra och för att ta mig tid till att tänka och be.
Nu blir hela firandet aldrig riktigt så storslaget som jag egentligen vill, men det är ändå en väldigt gripande högtid som verkligen talar till mig.
Egentligen börjar det ju på söndagen innan, palmsöndagen, med att man firar Jesu intåg i Jerusalem. Själva påskhändelserna börjar dock på skärtorsdagen, medan klär ut sina barn med fräknar och sjaletter. Detta var den kväll då Jesus instiftade nattvarden när han åt påskmåltid (jo, påsken är ju som bekant en judisk högtid), och vi kristna firar alltså minnet av detta genom att hålla gudstjänst med nattvard. Efter måltiden kläs altaret av och prydnader i kyrkan täcks över eller bärs ut, för att markera allvaret. Jesus tillbringade den kvällen i trädgården Getsemane, där han bad (och lärjungarna somnade) och senare blev gripen.
Långfredagen ska helst vara en lugn dag. Det är många församlingar som inte firar någon vettig långfredagsgudstjänst eftersom folk inte kommer till dem. Det uppfattas väl som trist och jobbigt, men man kan aldrig förstå påskdagen om man inte går igenom långfredagen. När jag växte upp brukade min familj gå till katolska kyrkan denna dag, eftersom de åtminstone gjorde det hela ordentligt. Enligt Bibeln dog Jesus klockan tre på eftermiddagen ("nionde timmen") och då brukar man läsa hela passionshistorien fram till korsfästelsen. Jag brukar ägna resten av dagen åt att läsa och promenera, och hålla måltiderna enkla och korta.
Påskafton brukar vara lite av en mellandag, efter gravläggningen och innan uppståndelsen. Den här dagen brukar jag städa och förbereda påskmat. Inget tullande på påskgodiset i förväg! Allt blir mycket mer betydelseladdat om man är konsekvent. Man ska inte ta ut firandet i förskott, medan det fortfarande är gravtid.
Påsknattsmässan börjar med en nedsläckt kyrka, där man bär in den nya påskelden. Textläsningarna går igenom hela frälsningshistorien, börjar med skapelsen och slutar med den tomma graven. Kyrkan tänds upp, alla håller levande ljus, lovsången skallar och klockorna ringer (gör man det hela grundligt har kyrkklockorna varit tysta eller dämpade sedan onsdagen). Församlingen förnyar högtidligt sina doplöften och firar måltiden (nattvarden) tillsammans. Sedan går man sjungande ut med levande ljus och hälsar varandra med påskhälsningen: Kristus är uppstånden -- Ja, han är sannerligen uppstånden!
Efteråt är jag alltid mycket upprymd och vill sjunga och dansa och springa omkring och bjuda hem en massa människor och fira ordentligt med klackarna i taket. Tyvärr brukar det hela liksom rinna ut lite i sanden. Lite firande blir det, men det blir aldrig riktigt så mycket och så livat som jag skulle vilja. Man går hem genom tysta gator, och de flesta delar inte alls den här upplevelsen. Från död till liv, från mörker till ljus, årets största högtid! Och ingen vill fira det med mig...
Sedan finns det två dagar kvar att ägna åt festligheter, och så går man vidare med det vanliga livet med påsken i hjärtat.
Ibland kan man höra och läsa att påsken är årets viktigaste högtid i ortodoxa kyrkan. Det irriterar mig lite, för det gäller faktiskt alla kristna kyrkor. Det är bara det att man inte gör tillräckligt mycket väsen av det. Jag kanske skulle resa österut något år, så kommer jag åtminstone att få känna på rätt stämning.
Hur som helst är påsken mycket viktig för mig, och jag försöker som sagt fira den ordentligt minst vartannat år. Det är inspiration från påsken som nu får mig att starta denna blogg. Vi får väl se vad det kan leda till.
posted by bokmal @ 07:42
1 comments
