Nya framsteg och bloggbekantskaper

Det här med att börja läsa saker av andra kristna har varit en riktig höjdare. Jag är en konstig kyrkogångare, eftersom jag inte har umgåtts särskilt mycket med andra kristna och ibland till och med undvikit det för att slippa känna den där djupa ensamheten när de som jag borde höra hemma bland är dem jag är mest olik. Jag har också ofta varit besviken på splittringen, och på att jag tycker att man fokuserar på fel saker. Det har kanske gjort att jag har tappat bort en del det där Kyrkan ska vara till, förutom en symbolisk (i djup mening) gemenskap, nämligen en samling av traderad andlig erfarenhet.

Jag har upptäckt några nya intressanta bloggar som jag kommer att följa ett tag för att se vart det leder mig: Imago Dei, Pascale's Wager och Brother Bartleby (är han på riktigt?) är några av dem.

Sedan ett par veckor tillbaka kan jag till och med klara att läsa vad missionerande ateister skriver utan att känna mig djupt stressad och osäker och bli rädd för att vara hatad och avskydd. Det beror till stor del på att jag hittat någon sorts oväntad balans. Jag har beslutat mig för att ta reda på och ta fasta på vad det är jag längtar efter, och se efter vad andra som också kallar sig kristna har för klokt att säga. Jag håller inte med om allt, men så länge jag mest intresserar mig för vad praktiken handlar om (och håller mig borta från fundamentalister förstås) blir jag inte så upprörd över läroskillnader. Det är inte läran det är fråga om huvudsakligen, utan livet. Det är min utgångspunkt. (Fast jag bryr mig om läran också: det finns en djup poäng med att berätta myter och liknande på rätt sätt. Återkommer troligtvis till det i en senare post.)

I kärnan av min längtan finns att leva ett helt, uppriktigt och ärligt liv.

I kristen tradition finns många redskap för reflektion och rytm i livet -- ett sådant som jag återupptäckt är morgon- och aftonbön. Jag inleder dagen (ibland) med att fokusera lite, sätta mig själv i relation till världen och Gud, skapelsen och Skaparen. På kvällen känns det bra att samla tankarna, och bära fram tacksamhet och bekymmer och att kunna be om hjälp med det som inte går som jag vill.

Det handlar också om att ta ansvar, för världen och för mig själv. Jag vill leva så att jag i möjligaste mån kan stå för alla mina handlingar oavsett vem som skulle ställa mig till svars. Det är ett ouppnåeligt mål, men man får inte tänka prestationsinriktat utan som en rörelse mot att försöka vara mer och mer på den goda sidan och bidra så mycket som möjligt till det som är bra i världen och så lite som möjligt till det som är dåligt och bryter ned. Tillkortakommanden får man lämna till Gud, och försöka igen. Det är en väldigt positiv livsstil.

Nu när jag börjar bli medveten om vad min religion är förstår jag också bättre min ryggmärgsreaktion att bli arg och frustrerad när människor menar att jag borde veta bättre än att syssla med detta. Att vara kristen är en del av min identitet, och dessa aspekter jag nämnt är bland de viktigaste. Att ta ifrån mig det är att fullständigt dra undan marken under fötterna på mig.

Det där med att göra det goda har jag tänkt mycket på. Bibeln handlar mycket om skyldigheten att ta hand om de svaga. Det är det Gud vill, att vi personligen ska ta oss an de behövande vi ser omkring oss.

Där står jag nu. Jag är nästan sugen på att ge mig in i debatten om religionen i samhället, men jag ska avvakta lite. Jag kommer nog att vara redo till påsk, men det hela måste mogna lite inuti.

Sen kan jag kanske ta itu med mystikern i mig också...

Guds existens igen

Jag har hittat en ny blogg som verkar väldigt intressant Bro. Bartleby. Jag har inte läst så mycket av den ännu, men fastnade för en formulering i en gammal postning från september:

Bro. Robert said something interesting during our noontime meal: "Many people believe that you must first somehow decide whether or not God exists before joining a religion, but the opposite is true. One becomes religious so as to make God present in one’s life. Whether or not God exists is a separate issue. The important point is to make him present and real, and thus inhabit the space where our true humanness emerges."

Jag ska nog följa den framöver.

(För övrigt har jag börjat skriva här flera gånger men inte avslutat inläggen. Jag hinner inte med... Men tankarna går framåt. Jag tror att jag når mitt mål till påsk: att komma på hur jag ska kunna stå för min tro offentligt.)

Lite av en nystart

Vad vill jag åstadkomma med denna blogg?

Det som fundamentalt driver mig i de funderingar jag uttrycker här är faktiskt rädsla för andra människor. Jag är rädd för att inte bli tagen på allvar. Att bli avfärdad utan vidare. Jag vill bevisa att jag är en vettig och tänkande människa, som faktiskt mår bra i själ och tanke av att behålla min tro. Jag vill ha respekt och bli behandlad som en värdig samtalspartner.

Allra helst skulle jag förstås slippa oroa mig för sånt alls. Eftersom det nu är så att jag lever i en omgivning där man ofta får höra uttalanden om att religion är korkat, förlegat, fördummande, och så vidare måste jag ändå räkna med att få kämpa lite för att bli tagen på allvar om jag skulle vara öppet religiös.

Näst bäst skulle vara att ha en kort sammanfattning som jag kan dra så att jag bevärdigas med att få komma med i samtalet med min udda ståndpunkt, och sedan att ha tänkt på många infallsvinklar på saker så att jag har argument redo och inte behöver känna mig underlägsen. Inte så att jag vill bli evangelist eller propagandamaskin, jag vill vara beredd att lära mig nya saker även av sådana som är emot sådant jag anser mig stå för. Däremot vill jag veta att jag har ordentligt på fötterna, att jag också har tänkt och inte måste uppfinna allt på stående fot.

Jag har gett mig själv ett år att tänka igenom saker och komma fram till hållbara ståndpunkter. Nu har en stor del av detta år gått, och jag har kommit en bit på väg om än inte hela vägen till att reda ut alla mina tankar och känslor kring detta med att kalla mig kristen. Det återstår dock rätt mycket att reda ut vad gäller begrepp och detaljer.

På många sätt är det faktiskt ganska bra att tvinga mig själv att tänka igenom och reflektera över grunden. Samtidigt har jag fastnat i ett okonstruktivt mönster som handlar om att jag så fort jag känner mig lugn och tillfreds på något sätt måste plåga mig själv genom att läsa ateistlitteratur och fundera över exakt hur mycket ateister måste hata mig, eller i alla fall se ner på mig. Det är vad jag i praktiken ägnar mig åt, och det är ganska löjligt.

Efter att ha talat med min vän Ateisten och börjat inse exakt vad det är han inte förstår med varför man väljer att framhärda i att tro på Gud, och sedan talat med min vän Teologen och fått insikt i hur lite framsteg jag gör vad gäller att själv utvecklas andligen på det här sättet, så har jag bestämt mig för att ta till en lite annorlunda taktik under en tid framöver.

Det där om Dennett och hela köret med den nya ateismen återkommer jag till senare. Nu ska jag ta en månad eller så med en annan infallsvinkel. Jag ska låta bli att möta dem på deras hemmaplan och i stället definiera vad det är för spel jag vill spela och vilka regler som gäller där. Jag ska försöka komma fram till vad jag menar med "religion", "andlighet", "tro" och sådant, och formulera vad det är jag är ute efter, vad jag anser mig syssla med och vad jag längtar efter i praktiken i mitt liv och vad religionen spelar för roll för det.

Kort sagt, jag vill försöka definiera vad det är jag anser att mina religiösa grubblerier handlar om och syftar till.