Kristen bokmal

Detta är en blogg om att leva som kristen i en oförstående omvärld och med en skeptiskt sinnad personlighet. Jag som skriver är något så ovanligt som en nutida svensk som går i kyrkan minst en gång i veckan utan att vara anställd eller musiker eller körsångare.

2007-04-06

Skärtorsdag och långfredag

Igår var det skärtorsdag. Jag ville fira Jesu sista måltid, instiftandet av nattvarden, men jag kom till slut inte iväg i alla fall. I stället satt jag hemma och läste om det, och hade en ovanligt organiserad egen kvällsandakt för att vara jag -- tända ljus och allt. Nu har påskfirandet börjat.

Är jag redo? Hur mycket Petrus är det i mig, hur många tuppar måste gala? Jo, faktiskt, igår sade jag det på jobbet vid lunchen. Kanske inte rakt ut, men vi pratade om påsken och jag uttalade mig på så vis att det framgick att jag firade påsk i kyrkan. Ungefär på den nivån skulle jag vilja att jag kunde våga hålla det alltid. Jag ska inte göra några krusiduller för att undvika att det framgår att jag är kristen. Stort framsteg!

Det finns folk på mitt jobb som är väldigt starkt emot allt vad religion heter. Arga på att det finns. Det krävs en smula mod för att prata om det som något naturligt och odramatiskt, i alla fall om man är som jag.

För någon vecka sedan gick bandet av i min Frälsarkrans. Jag tycker om att be med radband, och det här är faktiskt min favoritvariant (har inte ens någon egen rosenkrans). Det kan behövas ett föremål för att hjälpa mig att koncentrera mig. Jag brukar ha den i fickan (eftersom jag inte vill att någon ska fråga om den), men nu drog jag upp den när jag var på väg genom en korridor på jobbet. Bandet hade väl varit nästan av, för precis nu brast det och alla pärlorna hoppade åt varsitt håll. Jag kände mig ganska fånig där jag gick fram och tillbaka och plirade på stengolvet. Till slut fick det räcka, jag hoppades att jag hade hittat alla. När jag trädde om pärlorna på ett nytt band saknades ökenpärlan. För mig representerar den fasta, askes och att frivilligt dra sig undan för att tänka och be, fast kanske också ofrivillig ensamhet och torka. Det kanske får bli mindre av både och för mig framöver.