Inifrån och utifrån

Det är svårt att prata om religion. Framför allt är det svårt för att det är så personligt, det kommer så nära och handlar om de saker som verkligen känns viktiga. Man vill kanske inte lämna ut sitt innersta hur som helst, och då kan man heller inte säga något om vad religion betyder.

Det är också svårt att välja ståndpunkt. Man måste liksom bestämma sig för på vilken fot man ska stå: ska man i detta sammanhang anta att Guds (eller guds) existens är given, eller ska man prata mer allmänt och hypotetiskt om saken? Anledningen att detta dilemma uppstår är förstås att man ofta pratar med folk som inte har samma bakgrund som man själv, och man måste hitta någon sorts gemensam utgångspunkt.

Problemen med att uttrycka sig slutar heller inte för att man har bestämt sig för att prata inifrån en religion eller att tillfälligt ställa sig brevid och titta på det hela utifrån. Åtminstone har jag problem med det.

Talar jag som kristen är det så lätt att falla in i färdiga formuleringar. Psykologer brukar lyssna efter ifall man uttrycker sig formelartat, färdigtuggat, eller om det man säger verkligen verkar komma inifrån. Saken är väl att det är svårt att uttrycka mig personligt samtidigt som jag undviker att göra mig sårbar. Det är nästan ett omöjligt läge, särskilt för mig som är ganska känslig för klyschor och avskyr att låta som om jag memorerat en uppbyggelsebok.

Ställer jag mig vid sidan om och försöker anta en neutral position urartar det alltid till att jag plötsligt märker att jag håller på att argumentera för att religion inte alls är något speciellt eller särskilt märkvärdigt utan minsann går att förstå utan att man behöver blanda in någon gud. Det är förmodligen sant, det går faktiskt att förstå religiositet ur ett allmänt mänskligt perspektiv, men det känns ändå falskt att stå och säga sådana saker. Det är som om jag spelar med falska kort, eftersom jag ju faktiskt tror på Gud och egentligen är övertygad om att det är viktigt.

Kärnan i problemet är förstås att jag inte törs släppa människor för nära på en gång. Först måste jag veta att vi litar på varandra, och det tar lång tid. Med främlingar kan jag inte prata om det som är verkligt viktigt. Säkert finns det fler som funkar som jag. Det allra säkraste är att inte prata om såna saker alls, och det är väl därför man undviker det.