Teori och praktik

Just nu befinner jag mig i en av de där perioderna när jag egentligen inte tror på Gud. Jo, om jag rannsakar mig själv finner jag förstås att jag förutsätter hans existens, men det känns inte relevant. Det intressanta är att frågan "Finns Gud?" ter sig ointressant, och att att jag kan tänka "kanske inte" eller till och med "förmodligen inte" utan att det känns jobbigt. Samtidigt är jag ju ofrånkomligen kristen.

Jag känner mig lite som Surpöl i Silvertronen (den sjätte Narnia-boken i intern kronologi, den femte i den ordning Lewis skrev dem):

Jag står på Aslans sida, även om det inte finns någon Aslan. Jag tänker leva så likt en narnier jag kan, även om det inte finns något Narnia.

Kan man då vara kristen utan Gud?

I Svenska kyrkan kan man det, om än inte officiellt så i praktiken. Det är ganska ofta som verksamheten handlar om annat, och Gud nämner man helst inte. Konfirmationsundervisningen handlar om allmänna livsfrågor, och predikningar handlar om att man ska vara snälla mot varandra. Man kan vara med utan att tro. Man kan faktiskt vara med utan att ens behöva fundera på det där med Gud och ifall det betyder något för en själv.

Fast jag skulle ha svårt för det. Be när det inte är till någon? Nattvarden kanske skulle kunna vara meningsfull som symbolhandling, men på ett stympat sätt. Ytligt, oärligt, tomt. Nej, tänker jag på saken så förutsätter jag liksom undermedvetet att Gud finns där ändå. Och jag blir bara stressad av "verksamhet", jag vill ju ha gudstjänst som är i Guds tjänst.

Jag undrar om jag är kristen för att jag tror, eller om jag tror för att jag är kristen? Läskig fråga. Följdfråga: vad skulle jag göra om jag verkligen blev övertygad om att Gud inte finns?