Kristen bokmal

Skärtorsdag och långfredag

2007-04-06T08:52:00.000+02:00

Igår var det skärtorsdag. Jag ville fira Jesu sista måltid, instiftandet av nattvarden, men jag kom till slut inte iväg i alla fall. I stället satt jag hemma och läste om det, och hade en ovanligt organiserad egen kvällsandakt för att vara jag -- tända ljus och allt. Nu har påskfirandet börjat.

Är jag redo? Hur mycket Petrus är det i mig, hur många tuppar måste gala? Jo, faktiskt, igår sade jag det på jobbet vid lunchen. Kanske inte rakt ut, men vi pratade om påsken och jag uttalade mig på så vis att det framgick att jag firade påsk i kyrkan. Ungefär på den nivån skulle jag vilja att jag kunde våga hålla det alltid. Jag ska inte göra några krusiduller för att undvika att det framgår att jag är kristen. Stort framsteg!

Det finns folk på mitt jobb som är väldigt starkt emot allt vad religion heter. Arga på att det finns. Det krävs en smula mod för att prata om det som något naturligt och odramatiskt, i alla fall om man är som jag.

För någon vecka sedan gick bandet av i min Frälsarkrans. Jag tycker om att be med radband, och det här är faktiskt min favoritvariant (har inte ens någon egen rosenkrans). Det kan behövas ett föremål för att hjälpa mig att koncentrera mig. Jag brukar ha den i fickan (eftersom jag inte vill att någon ska fråga om den), men nu drog jag upp den när jag var på väg genom en korridor på jobbet. Bandet hade väl varit nästan av, för precis nu brast det och alla pärlorna hoppade åt varsitt håll. Jag kände mig ganska fånig där jag gick fram och tillbaka och plirade på stengolvet. Till slut fick det räcka, jag hoppades att jag hade hittat alla. När jag trädde om pärlorna på ett nytt band saknades ökenpärlan. För mig representerar den fasta, askes och att frivilligt dra sig undan för att tänka och be, fast kanske också ofrivillig ensamhet och torka. Det kanske får bli mindre av både och för mig framöver.

Kroppen

2007-03-31T12:35:00.000+02:00

Läste understreckare på SvD om kroppen i kristendomen. Det här är ju en av mina gamla käpphästar. Det här är precis min tolkning:

När kristendomen uppstod som en icke-judisk religion kom den teologiska reflektionen att ske från hermeneutiska utgångspunkter som skilde sig rätt avsevärt från dem som ursprungligen format tanken på Guds Messias. Den hellenistiska kulturen, som förvisso också påverkade judiskt tänkande, var influerad av en grundläggande värdehierarkisk motsättning mellan andligt och materiellt, och från de utgångspunkterna är det kanske inte så egendomligt att kyrkan har präglats av ett komplicerat förhållande till det materiella.

Men jag tycker att artikelförfattaren inte särskilt tydligt understryker i vilken utsträckning fortfarande en positiv inställning till det kroppsliga och fysiska faktiskt hängt med genom tiderna i kyrkans teologi. Till exempel utformades ju bägge de vanliga trosbekännelserna med precis de här tankegångarna i åtanke, att Kristus faktiskt var människa och att Gud faktiskt skapade världen och att skapelsen och allt fysiskt faktiskt är i grunden gott. Man har ju också räknat med en uppståndelse i kroppen -- alla som återuppstår i Bibeln gör det ju fysiskt. Den nya kroppen kanske inte kommer att vara riktigt som den gamla, men man måste vara en kropp för att vara en människa. Det där med en separat själ som har en fristående existens är liksom en föreställning som kapat åt sig mer och mer av utrymmet, på bekostnad av synen på människan som en helhet med själen som en aspekt av den.

Jag gillar inte när folk säger att människan "är en ande som har en själ och bor i en kropp". Det är att separera människan på ett sätt som känns både obibliskt och orealistiskt.

Sen håller jag väl kanske inte helt och fullt med om sista stycket:

Det faktum att teologiska och antropologiska koncept, som inkarnation och kroppslighet, representerar sociala konstruktioner som formulerats och utvecklats i specifika historiska kontexter, gör att det finns en inneboende potential för vidare utveckling och kreativa nytolkningar

--jo, det gör det förstås, men verkligheten då? Vad är en människa verkligen? Det är en viktigare fråga än "kreativa nytolkningar". Jag tycker att man ska vara lite försiktig med kreativiteten i såna här sammanhang. Den här sortens språkbruk får det att krypa i mig.

Men annars är jag glad att jag fick en anledning att dra upp den här frågan igen :-)

Empirisk religion!

2007-03-28T08:31:00.000+02:00

En trend i "den nya ateismen" är att trycka på idén att religion visst kan ställas under vetenskaplig prövning. Jag är ofta lite tveksam till detta, eftersom jag tycker att de flesta vinklar man pratar om i sammanhanget bygger på sådant som jag uppfattar som missförstånd av vad religion i grunden är och hur det fungerar. Man brukar alltid diskutera religion som en lära eller en teori som gör förutsägelser om verklighetens beskaffenhet, medan jag anser att religion egentligen alltid i första hand är andlig disciplin -- livshållning och livsstil -- och att läran och dess spetsfundigheter (förlåt, alla seriösa teologer!) kommer i andra hand.

Jag brukar alltid hävda att det visserligen är viktigt att reflektera över tron och bruka förnuftet, men att det hela aldrig kommer att betyda något om det inte handlar om att utöva. Med betoning på öva, tänker jag mig.

Ska man vetenskapligt pröva religionen borde man alltså fokusera på den effekt den har på utövaren.

Tanken som slog mig är alltså att det faktiskt finns en mycket intressant empirisk infallsvinkel på religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet. Man skulle kunna utröna vad som faktiskt är rätt sätt att utöva religion.

Jag tänker till exempel på stycket där Jesus talar om falska profeter i Matteus 7:

Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt.

Och på det där med andens frukter i Galaterbrevet:

Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet,ödmjukhet och självbehärskning.

Från min synvinkel skulle det vara intressant med en serie studier som faktiskt kvantitativt försöker bedöma vilka sätt att utöva religion som är andligt fruktbara, som på djupet förbättrar människan. Min gissning är att bön, särskilt kontemplativ bön, kombinerat med praktiskt arbete för (och med) medmänniskor, kommer att hamna på plussidan.

Det skulle kunna få lite intressanta effekter att ha sådan kunskap, faktiskt.

(Det finns redan studier av vilken effekt meditation och kontemplation har på hjärnan. Alltid en början.)

Andra bloggar om: religion, vetenskap, kristendom, livsstil.

Religion är mer pinsamt än sex

2007-03-04T20:48:00.000+01:00

När jag startade denna blogg var det för att ge mig själv ett år att bearbeta mina känslor kring det här med att erkänna öppet att jag är kristen. Hur har jag tänkt mig att det borde bli? Jag har inte för avsikt att gå ut och evangelisera. Däremot skulle jag gärna vilja kunna nämna i förbigående ifall det var något som hände i kyrkan, eller kunna kommentera ifall bibeln felciteras eller kyrkopolitik dryftas i fikarummet på jobbet.

Problemet är ju inte minst att religion är så fördömt pinsamt. Pinsammare än sex, nästan. OK, det går att prata om sex i generella termer, men man går knappast in på personliga detaljer om hur det står till i ens egen sänghalm. Man kan prata om kampanjer mot könssjukdomar, men man pratar inte om vilka man själv har haft (eller frågar ifall någon annan haft!).

Så, i en fikarumsdiskussion skulle det kännas nästan lika intimt och jobbigt ifall någon frågade om jag tror på Gud som det skulle kännas om någon frågade när jag blev av med oskulden. Fast där slutar kanske likheten, för jag skulle förmodligen tackla situationerna på lite olika sätt.

Hur som helst undrar jag ifall jag kan lära mig en lagom nivå att lägga sånt här på. Jag skulle vilja att det var som med somliga homosexuella som lägger sig till med den sociala etiketten "flata" eller "bög" och låter alla känna till den. Så kan man skämta med det och kompisar refererar underförstått till den här etiketten när relaterade ämnen kommer på tal.

Haken är att jag för min inre syn ser mig själv bli ansatt med miljoner hätska frågor av folk som vill att jag ska stå för eller försvara eller motivera alla möjliga saker från häxbränningar till
intelligent design. Jag har varit där förr. Homosexuella eller invandrare, till exempel, råkar inte ut för sånt på grund av sin grupptillhörighet. (Möjligen gör kommunister det -- politik är ibland en bättre jämförelse än sex.)

En gång hamnade jag i ett samtal där alla andra pratade om hur hemskt och dåligt och allmänt vedervärdigt det var med religion i allmänhet och med kyrkan i synnerhet. Efter ett tag samlade jag mig och sade: "Ja, själv är jag ju praktiserande kristen." Samtalet tvärdog och pinsam tystnad vidtog. Vad säger man sen?

Ja ja.

För att ta en lite lättsammare vinkel av detta kan jag rekommendera Elliot's Adult Bible Quiz (aka Passages We Don't Usually Teach in Sunday School). Svaren finns här.

En lista

2007-03-01T23:01:00.000+01:00

Real Live Preacher spyr galla över marknadsföring mot en "kristen publik", och avrundar med sina egna små råd för den andliga resan -- jag gillade listan:

Let go of big things and embrace little things.
Ignore loud things and listen for quiet things.
Put aside obvious things and seek out hidden things.
Forget easy things and learn hard and ancient things.
Stop saving your life and start losing it.
Let your thinking and believing become doing and serving.
Quit trying to arrive and become at home on the journey.
Lose your road maps and find a wise guide to walk with you.

Jag har någon sorts inre enkelhetsideal. Age quod agis (gör det du gör), i den mening jag läst om hos kontemplativa personer (Merton? Stinissen?): att vara närvarande i det man gör, inte sprida ut sin uppmärksamhet för mycket på dåtid och framtid eller på det som är oviktigt. Man ska nog inte grubbla och gräva ned sig för mycket i ofruktbara tankar.

Det är nog det som är mitt problem. Jag ägnar mig ibland så mycket åt att oroa mig för vad andra ska tänka och tycka att det stjäl hela min energi. Tala om att sätta sig själv i centrum! Att glömma sig själv är att hitta sig själv, säger man ibland. Det är då man är fri att vara i stället för att bara planera för det. Att säga att Gud är större och viktigare, att sätta mig själv i perspektiv, det är rätt nyttigt.

Lyssna

2007-02-25T15:45:00.000+01:00

I onsdags började fastan. Köld och snö. Kors av aska i pannan. "Kom ihåg att du är stoft, och stoft skall du åter bli." Nyktra tankar om att vara vaken och att handla.

Några dagar senare har jag både lyckats bra och dåligt. Bra med att faktiskt sakta ner mitt liv och skära ner på onödigheter. Dåligt med att försätta mig i ett mer lyssnande tillstånd. Kontemplation ligger inte för mig, jag vill agera. Liksom. Men man måste ju lyssna och lugna ner sitt inre ibland också, och detta är tiden på året som är specifikt vigd åt sånt.

Funderar på att skriva något längre om vad fasta och påsk betyder för mig. Fast inte så att det blir ytterligare en av alla saker i att-göra-listan...

Vad jag avstår från under fastan 2007

2007-02-21T15:37:00.000+01:00

Idag är Askonsdag. Nu börjar fastan, förberedelsetiden inför påsken.

Det ska vara en tid av askes, det vill säga andlig och själslig träning. Nu ska man sakta in en smula, avstå från umbärliga saker för att bereda plats för sådant som annars inte riktigt får plats i vardagen. Tänka över prioriteringar. Demonstrera för sig själv vad man är beroende av och på vilket sätt. Lyssna in Gud och se över relationen. Och så vidare.

Att avstå från mat skulle inte göra någon direkt nytta för mig. Jag blir bara sur och grinig. All extra lyx, som efterrätt eller att äta ute eller dricka alkohol, det kan jag däremot gärna göra. Pengar som blir över på det viset får förstås gå i fastebössan till Lutherhjälpen.

Det viktigaste i form av askes för min del detta år blir dock att avstå från bloggar och webbforum och liknande. Jag ska begränsa läsningen av sådant till en gång om dagen (och då kommer jag inte att hinna så mycket), och postandet till en gång i veckan. Jag är en svår internetjunkie, så det kommer att bli en tillräcklig övning tror jag.

Den tid som frigörs på detta sätt ska jag ägna åt att tänka lite extra på Gud, religion, mig själv och mitt förhållande till omvärlden. Dessutom kanske det blir lite tid över att bry mig om vänner och familj lite extra.

Sedan jag påbörjade denna blogg förra påsken har jag blivit alltmer övertygad om att religion måste förstås som ett sätt att leva snarare än som en teori. Teologi (rationell reflektion över tron) i all ära, men utan praktik är det inget värt. Faktum är att det inte ens är begripligt. Det är när folk saknar känsla för den praktiska förankringen i ritual och det man kallar "goda gärningar" som de angriper tron eller blir bokstavstroende. Jag är Lutheran, och kan väl om någon ställer mig mot väggen skriva under på att det är tron allena som räddar och av nåd, inte genom gärningar -- men för att betyda något för en människa i vardagen måste tron praktiseras och förankras.

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. 1 Kor 13:1

Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok. Jes 58:6

Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Jak 2:15-17

Ett år med Jesus

2007-02-15T23:08:00.000+01:00

Jag har nyligen fått Ett år med Jesus i min hand, ett verk i två delar av Göran Skytte och Bo Brander som består av predikningar och samtal under ett års tid.

Det börjar i maj, men del två sträcker sig från Kyndelsmässodagen fram till pingst och är alltså den del som är aktuell nu. Jag började med senaste söndagen. Kanske kommer jag att läsa detta långsamt och ett stycke i veckan under året -- eller också går det som det brukar med mig och andaktsböcker (inte för att det här är någon vanlig andaktsbok, men ändå) att jag läser dem alldeles för fort.

Det är i alla fall en rätt skön stil, avslappnade predikningar och grundlig vardagsanknytning. Trevligt att en av de första sakerna jag råkade läsa handlade om naturvetenskap och skapelsen.

Om naturvetenskapen är ett hot, då är kristendomen falsk. Men om man vet att Gud finns, kan man tryggt arbeta med att försöka förstå allt från vårt myrperspektiv.

Annars var det ett uttalande om den helige andes ledning som fastnade mest av det jag hittills läst. Det är också ett exempel på de drastiska liknelser och formuleringar Brander använder:

Jag kan se mitt liv som en lång serie händelser där jag tror att den helige Ande inte bara haft sitt finger med i spelet, utan att han har styrt spelet med joystick.

Jag ser fram emot att ta del av resten. Och hoppas att kunna känna den helige Andes joystick-styrning i mitt liv med!

Här är en grundlig anmälning, från Skyttes webbplats.

Andra bloggar om: böcker, Ett år med Jesus, Göran Skytte, Bo Brander.

Förintelsens minnesdag

2007-01-27T15:54:00.000+01:00

Idag är det förintelsens minnesdag.

Jag har tänkt lite på sånt här på sistone. Det ligger onekligen i den mänskliga naturen att kategorisera människor. Man delar in sig i grupper, och definierar sig utifrån skillnaderna mot andra grupper. Rasism är liksom en inbyggd fallgrop i det mänskliga psyket. Faktum är att alla former av intolerans faller sig ganska naturliga, det är motsatsen som måste tränas och läras in.

Det innebär en evolutionär fördel att vara reserverad för det okända, rädd för det främmande. Man ska vara lite försiktig med slutsatserna från evolutionspsykologiska resonemang -- de är väldig suggestiva men nästan omöjliga att verifiera. Dock är jag helt säker på att det här är ett fall när man inte behöver tveka mer än om detaljerna. Människan är sin egen värsta fiende, det behöver man inte ens ha läst Stephen Pinker och Jared Diamond för att övertyga sig om. Om det dyker upp en person som man inte känner igen måste man räkna med att det är ens fiende, och den som har en utvecklad instinkt för att akta sig för främlingar har lättare att överleva.

Ur rädsla föds intolerans och därur aggression. Det finns mängder med psykologiska experiment som visar hur lätt det är för människor att dela in sig i grupper och utveckla rivalitet och fiendskap med andra grupper, även om det kanske till att börja med inte är någon skillnad mellan dem. Skillnader utvecklar man efterhand, för att skilja oss från dem.

Richard Dawkins har sagt att religionen är roten till allt ont. Jag vet inte hur pass bokstavligt han menar detta, men hur som helst borde det vara uppenbart för honom att människor begick folkmord långt innan någon av dagens religioner fanns, och att folk gjort det överallt i världen. Det finns till och med folk som hävdar att människan som art uppstod genom den accelererade evolution som uppstår när man delar upp sig i smågrupper och slår ihjäl dem som inte är riktigt som man själv (fast det är nog också svårt att verifiera).

Att erkänna hur vi är är första steget mot att göra något åt det. I kyrkan har man alltid velat se människans sämre sidor i vitögat, och i många grenar av kyrkan finns väl utprövade sätt att handskas med snedstegen. Det hjälper inte helt, ibland inte alls, men det är åtminstone en början.

En oroande tanke som växt i mig på senare tid är att det kanske är delvis samma egenskaper som gör människor till motståndsmän som till förtryckare. Man måste ha en förmåga att gå sin egen väg, att ta makten i egna händer och vara misstänksam mot andra. Man får inte ta så mycket hänsyn till andras planer och åsikter, och inte vara för känslig för vad andra ska tycka om en.

När man talar om att stå upp för de svaga, att låta tron få konsekvenser och att kämpa för det rätta trots att man måste gå mot strömmen, då tror jag faktiskt att det är rätt och bra. Samtidigt är det just där, på barrikaderna och i den starka kämpaglöden, som man måste vara noga med att besinna mig så att inte saker går överstyr och man plötsligt hamnar i lägen där man låter ändamålet helga medlen eller Saken gå före människorna.

Jag tror att Gud bryr sig mer om människan, individen, än om kyrkan som organisation. I den mån vi försöker vara på rätt sida är det tanken på Gud som måste vara måttstocken, aldrig avgudar som Evangelisation, Fromhet eller andra i sig fina och bra saker. Nästan allt som är ont är egentligen något gott tillämpat på fel ställe eller fel sätt.

I princip gäller det här naturligtvis överallt, och inte bara i kyrkan -- jag bara tog det som näraliggande exempel.

Skulle du ha varit med i motståndsrörelsen under nazismen? Eller skulle du ha tigit och varit anständig? Eller, fasa, skulle du ha varit brinnande övertygad om att Hitler gjorde det rätta?

Andra bloggar om: förintelsen, rasism, religion, den mänskliga naturen.

Ritualer och bön

2007-01-18T12:58:00.000+01:00

För att få lite nya perspektiv på det här med religion i vår tid läste jag New Age -- vår tids folktro? (första pocketupplagan, boken kom först ut 1996, jag vet att den har reviderats och uppdaterats sen dess men det var denna jag hade i hyllan).

En sak jag fick lust att kommentera var att det sägs i förbifarten i ett av de sista kapitlen att ordet ritual har en negativ klang i vardagsspråket, att man använder det för att beteckna en uppsättning meningslösa gester. Det håller jag inte med om. I min värld använder man ordet till exempel i samband med början och slutet av dagen: Morgonritualen man har för att komma igång effektivt på jobbet, nattningsritualen man har för att hjälpa barnen varva ner och somna. En ritual är helt enkelt en sorts teknik för att gå över från ett tillstånd till ett annat.

Religiösa ritualer är egentligen inget konstigare än så de heller. Man går igenom ett formelartat mönster som man lägger in en viss mening i, och det är en hjälp för att försätta sig i ett annat sinnestillstånd -- till exempel lugn och fokus -- och för att styra in tankarna i en viss riktning. Det kan också vara för att markera en symbolisk övergång på annat sätt, till exempel vigningar av olika slag som innebär att en person tar på sig en roll och ett ansvar.

Det finns också magiska ritualer inom vissa religioner och religiösa riktningar, som är avsedda att utöva någon sorts övernaturligt inflytande på omvärlden. Kristna ska inte utöva magi, det ses som ett sätt att kringå samarbetet med Gud.

Rent bortsett från att magi inte funkar heller, åtminstone inte på det sätt som det brukar beskrivas att det förväntas funka. Kanske har mycket magi en psykologisk effekt på utövaren, men den styr inte den materiella världen. Om magi funkade, om man kunde utföra vissa formler och regelmässigt påverka saker på det viset, då vore det fullständigt vetenskapligt prövbart och då skulle det snabbt utforskas och bli en form av vetenskap. Då skulle magi funka som i Harry Potter-böckerna och vara något närmast alldagligt.

Ibland pratar man om kristen bön som om det vore en form av magi. Det är det inte, och därför är jag också tveksam till utformningen av de tester som gjorts för att kvantifiera förbönens verkan.

Kristen bön är i första hand ett samtal med Gud. Vår religion är en relation, och utövas så att man försöker umgås med Gud (om uttrycket tillåts). Man ber -- man talar med Gud om sina behov, sina önskningar, sina tillkortakommanden. Man tackar för det goda man får, man lämnar av sig det jobbiga och svåra. Man ställer sig själv inför Gud och försöker förhoppningsvis tala öppet och ärligt med honom -- eftersom man måste räkna med att han vet allt är det inte lönt att förställa sig. Man räknar också med att Gud är god och vill ens bästa i det stora hela. Det är nyttigt att minst någon gång om dagen besinna sina perspektiv och ställa sig i proportion till Gud för att reflektera över vad som egentligen är viktigt i livet.

Det här med att be om att få något är en ganska liten del av det hela, och det funkar inte så att man lägger in en beställning och väntar på leverans. Man tänker sig att Gud ser till hela situationen, och kanske ger något helt annat. Man kanske inte egentligen behövde just det man bad om, eller det kanske inte gick att få just där och då. Som människa har man begränsat perspektiv, och en riktig relation går inte ut på att pressa fram tjänster (särskilt inte från den allra högsta instansen, det vore ju löjligt).

Alltså, om förbön alltid funkade skulle det vara en form av magi, och Gud skulle reduceras till en springpojke. Alla våra erfarenheter säger oss att man inte alltid får det man vill. Livserfarenhet säger också att det inte alltid är bra att få det man för ögonblicket önskar sig.

Yttrandefrihet

2007-01-14T11:43:00.000+01:00

Sov länge. Kunde ha stressat iväg till kyrkan, men orkade inte riktigt... Sitter hemma vid datorn istället. (Snart är det fasta, då blir det ordning och reda!)

Läste en artikel i Signum om att värna yttrandefriheten. Jag tycker att det är väldigt viktigt med yttrandefrihet, men det finns förstås omständigheter då den kan missbrukas eller på olika sätt kanske behöver inskränkas en smula -- helst genom självcensur och inte genom övervakning eller begränsande lagar. Personligen tycker jag att det viktigaste är att värna människors integritet i en tid då det är svårt att vara riktigt privat. Man hör ofta historier om folk som blir förföljda och som får ägna sig åt att ständigt bevaka register för att kolla att deras hemliga nummer och adress lämnas ut av misstag. Man ser också ofta kränkande bilder från kändisars privatliv, tagna av smygande fotografer. Jag skulle avsky att vara offentlig hela tiden på det viset. Det finns information som inte bör spridas.

Att kalla mig kristen

2007-01-12T09:56:00.000+01:00

Syftet med den här bloggen är egentligen att bena ut mina tankar och känslor kring det här med att kalla mig kristen, så att jag så småningom kan göra mig av med tendensen att mörka det utan kan våga vara öppen med det.

I mina strövtåg på nätet hittade jag någon garderobskristen som kom ut:

Once I had identified myself as a Christian, it was then very easy later on in the semester to announce lectures by Christian speakers, to state my views on certain topics, and, where applicable, to mention God in my lectures. For example, when I teach the second law of thermodynamics, I explain how the entire universe is winding down like a giant windup clock. "How did the clock get wound up in the first place?" I ask the students, and continue, "Does this prove the existence of God?"

Det här känns inte alls som det jag vill åstadkomma. Jag blir lite illa till mods när jag tänker på hela situationen. Är det över huvud taget lagligt att prata med studenter eller elever om sin religion? Det är åtminstone något lite osympatiskt (oetiskt?) med det. (Alldeles bortsett från att jag tycker att termodynamik är ett synnerligen vagt och lite småtöntigt argument för Gud och svaret på hans fråga tyvärr uppenbart är nej.)

Nej, jag är bara ute efter att kunna vara öppen i situationer där man naturligt pratar om Gud eller religion eller liknande. Jag vill bli av med tendensen att dra mig undan eller bli tyst eller försöka byta ämne. Jag vill inte sitta och tänka "Ni skulle bara veta...", utan vara med i samtalet.

Hur har det blivit så här egentligen? Det har förstås att göra med att jag uppfattat så många negativa kommentarer om religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet att jag inbillar mig att kristna inte är välkomna (som jag tidigare skrivit har jag lämnat vissa sammanhang delvis på grund av detta. Jag är helt enkelt rädd för att något som är oerhört viktigt för mig ska bli kritiserat och förlöjligat, eller snarare att jag ska bli kritiserad och förlöjligad -- jag tar det helt enkelt personligt. Det är mig så nära att jag tar det väldigt personligt. Och det vet ju alla som sett sig omkring att rena personangrepp heller inte är ovanliga i den här frågan. Det är därför jag är rädd.

Fast kanske kunde jag komma över det. Det kanske mest handlar om att inte vara så självcentrerad, att inte bry mig så mycket om ifall någon eller några tycker illa om mig. Det kanske vore värt det.

Den "riktiga" julen?

2007-01-09T22:56:00.000+01:00

Så här i de sista självande dagarna av julen, då de flesta ledsnat för länge sen och många slängt ut gran och pynt redan, tänkte jag ändå reflektera lite över den här midvinterfesten.

Jag tycker ofta att man hör folk som pratar om vad man "egentligen" firar, och vad som är "den riktiga julen". Det gäller både kristna och okristna, alla vill liksom rättfärdiga sin egen bild av julen. Det blir ganska käbbligt, särskilt när folk vill göra stor sak av att kristendomen skulle ha stulit och lagt beslag på en gammal fin högtid, eller för den delen när folk vill hade till att andra egentligen är kristna eftersom de firar en kristen högtid.

Det är väl inte så jättekonstigt att folk av alla möjliga olika inriktningar väljer att lägga en stor fest vid en symboliskt kraftfull tidpunkt som midvinter. Det är heller inte alls konstigt att man fyller denna symbol med olika innehåll beroende på från vilken bakgrund man kommer.

Enligt min mening kan man lägga ner det här tjafset och låta folk få tycka att julen betyder olika saker. En del kanske vi har gemensamt, en del skiljer sig åt.

Min jul är i alla fall inte mindre giltig än någon annans. Fast å andra sidan kan man inte säga att mitt sätt är det enda rätta att fira jul, men det är ett pris jag är beredd att betala för att slippa osakligt tjafs.

Man kan inte vara alla till lags

2006-12-30T14:10:00.001+01:00

Jag sysslar inte med apologetik egentligen, jag vill bara åstadkomma att själv bli accepterad som kristen och ändå tillräknelig samtalspartner. Jag vill förklara att en religiös världsbild inte behöver innebära att man blundar för verkligheten eller är oresonlig. Fast det är svårt.

Ta till exempel det här med bibeln. Ofta får man konstiga bibelcitat slängda i ansiktet, och så förväntas man stå för dem. Eller också försöker man själv stödja ett uttalande med bibelcitat och väcker samma reaktion: naturligtvis är man bokstavstroende. Påpekar jag att jag inte alls läser bibeln bokstavligt blir jag attackerad för att jag inte tar den på allvar utan väljer ut de bitar som passar mig.

Eller kyrkan kontra vetenskapen. Det finns en favoritberättelse bland kristendomsmotståndare, nämligen den om Galileo. Den ses som modell och typexempel på hur kyrkan "alltid har motarbetat kunskap". Fast man väljer ju att berätta den på ett sånt sätt också, och missar att verkligheten är betydligt mer nyanserad. Till exempel att vetenskapen även har frodats inom kyrkan, och att den kristna världsbilden faktiskt skapade en grogrund för det moderna vetenskapliga tänkandet. Fast när man väl lyckas övertyga folk om det blir man kritiserad för att religiösa grunder har dominerat och förgiftat vetenskapssamhället och till exempel gjort det misogynistiskt (!).

Kristendomen och kyrkan behandlas ofta (i alla fall bland unga) som ett uttryck för ett etablissemang att göra uppror mot, vilket för mig ter sig lite larvigt eftersom det är så få som identifierar sig med den. I alla fall pratar man om det som någon förtryckande institution som håller alla i sitt grepp. Sanningen är ju att det är rätt så udda att vara bekännande kristen. Fast påpekar man det är det också fel, för då tycker man synd om sig själv och blir en gnällande minoritet.

Alltså, åt vilket håll man än vänder sig blir det fel för något. Det är nog dags för mig personligen att inse att jag inte ens ska försöka uppnå förståelse mellan alla människor, utan acceptera att vissa kommer att tycka att jag är knäpp. Jag är ju inte ute efter att ingen ska tycka att jag har fel, men skulle önska att ingen tyckte att jag var dum. Fast det går nog inte.

Hur som helst tycker jag inte att en enskild kristen kan stå till svars för allt som kristna (ofta av politiska skäl -- kom ihåg att biskopar länge tillsattes på helt andra grunder än fromhet) har gjort genom tiderna. Allt behöver inte vara representativt för vad jag tror och står för.

Och så skulle jag vilja vädja till förnuftiga människor att inte överförenkla saker och ting. Som den där till leda tjatade historien om Galileo. Visst, kyrkan gjorde fel och det dröjde onödigt länge innan man tog igen det. Men egentligen: berodde inte det hela ytterst på att Galileo var en surmagad gubbe som hade en förmåga att göra sig ovänner och sätta sig på tvären, mer än på sakfrågan i sig själv?

Andra bloggar om: religion, kristendom, apologetik.

Tankar apropå en ateist

2006-12-28T10:38:00.000+01:00

Jag läste med intresse Svenska Dagbladets Idag-sida igår, en artikel i serien Utan Gud, med den putslustiga rubriken Frälst på biologi. Det var en rätt bra artikel, och jag tänkte att det kunde vara intressant att kanske sätta på pränt hur jag tänker och reagerar när jag läser den, som ett led i mina utredningar av hur jag tänker och känner inför att någon gång våga säga att jag är kristen.

Det första jag slås av är förstås anslaget som görs redan i rubriken, att vetenskapen på något sätt blir en ersättare för religion. I ingressen står det att den intervjuade Felicia "tror på vetenskapen". Det gör ju jag med. Skulle det vara sensationellt? Det hade väl varit rimligare att fokusera på hennes tilltro till människans självtillräcklighet, för det är väl det som definierar den ateistiskt humanistiska synen till skillnad från dem som tror på Gud. (Det finns förstås religiösa humanister också, som tror på människan men ändå till exempel kan mena att hon behöver Gud.)

Den här lilla gnagande irritationen följer mig genom artikeln, även om det verkar som om Felicia själv är på det klara med vad som är vad:

- Jag är ateist, men det säger ju egentligen bara att jag inte tror på Gud. Därför kallar jag mig hellre humanist. Som humanist har jag stor tilltro till människans egen förmåga och behöver inte sätta min tillit till övernaturliga väsen som stjärnorna eller Gud.

Förutom den lilla besserwisserinstinkten som får mig att vilja kommentera att stjärnorna faktiskt inte är några övernaturliga väsen (jag är intresserad av fysik och astronomi -- fast det är klart att jag förstår att hon syftar på astrologin) är det såna här kommentarer som ofta får mig att känna det rastlösa behovet av att själv få uttala mig om vad jag tror på. Jag tror ju också på människan. Människan har (med Guds hjälp om man så vill) fantastiska förmågor och möjligheter. Ändå tycker jag att hon sätter fingret på en viktig sak: tillit. Det är ju det som är tro. Tillit som grundläggande livshållning är för mig omöjligt att avstå från. Måste tilliten riktas mot Gud? Tja, jag tror ju att Gud finns, och att att lita mest på det som är själva grunden för tillvaron faller sig naturligt för mig. Tror man inte att Gud finns är det naturligtvis befängt att lita på honom.

- Eftersom vetenskapen har förmågan att förklara ett så fruktansvärt komplext fenomen som levande organismer, finns det ingen anledning att tro att vetenskapen i framtiden inte skulle kunna förklara andra saker, exempelvis universums uppkomst. Jag behöver därför ingen gud att plugga igen dagens kunskapsluckor med, säger hon.

Bra att sätta fingret på ett feltänk folk ofta gör, "god of the gaps" som man säger, att placera Gud där det finns luckor i vad man vet. Det behöver jag inte heller göra. Jag kan spekulera i att Gud har bakdörrar i verklighetsväven för att kunna påverka världen fysiskt, men jag ser honom inte som det som fyller ut mina vita fält i min kunskap. Det är en väldigt otrygg grund att bygga en tro på!

- På ett sätt förstår jag att det kan kännas skönt att fantisera om paradiset och luta sig mot en allomfattande makt -- särskilt om man mår dåligt. Men jag har haft en trygg barndom och kärleksfulla föräldrar. Därför har jag inte haft något behov av en snäll låtsaskompis som Gud, säger hon.

Jag har också haft en relativt trygg barndom och kärleksfulla föräldrar. (Det är inte mina föräldrars fel att jämnåriga kan bete sig som svin.) Men är det inte underförstått i ett sånt här uttalande att de som tror på Gud gör det som en snäll låtsaskompis för att kompensera för otrygga förhållanden? Jag tycker att det känns lite jobbigt att folk gör det antagandet. Betyder det att jag kommer att betraktas som ömklig och omogen om jag säger att jag tror?

En annan av Felicias uppgifter inom Humanisterna är att administrera deras konfirmationsundervisning -- som enligt henne själv är mycket seriösare än många kristna konfirmationsläger. Under en vecka diskuteras frågor som jämställdhet, demokrati, moral, sex och relationer. Därefter sker en konfirmation som markerar övergången från barndom till vuxenliv.

Det här är jättebra. Genom såna här initiativ blir kyrkan tvungen att skärpa sig i konkurrensen. Jag har ofta kritiserat konfirmationsundervisningen som innehållslös och flummig. Det brukar vara mer lek och mys än undervisning. Och ofta schabblar man fullständigt bort konfirmationens potential som övergångsrit. Som om man inte insåg vad man höll på med. Det är bra att det kommer såna här och påminner en om vad det var man skulle syssla med egentligen. (Fast mitt konfaläger var bra och jag lärde mig massor. Dock var det faktiskt studenten som var min övergångsrit till vuxenlivet.)

- Religiösa människor vill gärna lägga beslag på andlighet och säga att vi ateister är torra och tråkiga, men den som säger att jag inte kanha djupt andliga upplevelser kan slänga sig i väggen. Jag blir faktiskt förolämpad när jag hör sådana saker.

Bra! Religiösa människor har ofta taggarna utåt för att de känner sig attackerade, och säger därför idiotiska saker om ateister, som till exempel att de inte har någon moral. Fånigt. Det kanske inte är samma moral, men ändå.

Det är också skönt att det finns fler än jag som blir förolämpade av den typen av uttalanden. Ibland känner jag mig fånig som tar åt mig när andra säger sånt som att religiösa inte kan vara intellektuellt hederliga eller inte kan forska.

Och trevligt att hon använder uttrycket andlighet. Jag hade fått intrycket att det var illa sett i ateistiska kretsar. Själv törs jag aldrig säga något om andlighet när jag gör trevande försök att prata om religion med andra, för jag är rädd att det ska ge vibbar av det ogenomtänkt
a flum som hon nämner:

Det jag har svårast för är egentligen oreflekterat troende. Som när människor bara tror på något luddigt som finns där ute och motiverar det med att det känns bra.

Hmm. Mjo. Men de flesta som tillhör en traditionell religion börjar ju på en betydligt konkretare nivå än så. Snarare blir det ofta luddigare när folk börjar tänka, åtminstone till en början, eftersom man måste distansiera sig från sin konkreta (kanske alltför konkreta) barnatro in
nan man hittar sitt vuxna förhållningssätt.

Hennes syn på religiösa personer beror mycket på hur de har kommit till tro. Hon kan inte känna någon respekt för människor som säger att de läst Bibeln och sedan blivit troende. Även om det finns vissa vackra formuleringar, är det en oerhört obehaglig bok med en "helt sjuk moral",
menar hon.

Det här undrar jag om det är ett korrekt referat av vad Felicia sagt, för det verkar lite underligt. Om man är förnuftsinriktad och tycker att man ska tänka sig till saker, varför har hon då större respekt för den som "pratar med gud" än med den som läser Bibeln och reflekterar? Det är klart att Bibeln kan vara en obehaglig bok och sanningen är väl att kristendomen som religion inte helt och hållet finns inom dess pärmar. Man måste förstå religionen som ett helt, med traditioner och ackumulerade erfarenheter och ansamlade metoder.

Dessutom kan man inte läsa Bibeln som en enhetlig skrift och förstå den. Det är ju många böcker, skrivna under vitt skilda förhållanden och ofta bearbetade efteråt. En del texter är poetiska, andra avsedda som historisk skildring, eller som brandtal, eller sedelärande.

Säger man att den har sjuk moral bygger det förstås på att man läst saker där som man inte kan hålla med om eller som ter sig obegripliga eller rentav ondskefulla. Men betyder det att helheten är så? Och vad mera är: betyder det att kristendomen för henne representerar denna "sjuka moral"? I så fall är det rätt synd.

Gudomlig makt eller hjärnspöken -- oavsett vilket menar många troende att religionen ger deras liv glädje, trygghet, innehåll och mening.

Det är oklart om detta är journalistens kommentar eller Felicias. Det framgår inte heller om det är bra eller dåligt. Religion är väldigt mycket, men det är definitivt en integrerad livshållning och en djup del av identiteten för många. Det missar man ofta. Och ja, religionen ger mig dessa positiva saker.

Jag tror ju varken på paradiset eller helvetet, utan på livet före döden. Därför försöker jag verkligen att njuta av det som pågår här och nu.

Det här var bra sagt. Jag tror också på livet före döden. Fast jag har ett hopp om att det erbjuds något mer efteråt anser jag att man inte ska slarva bort det man har här. Det är ju här och nu vi ska förvalta vårt pund, och här och nu som vi har vårt uppdrag att vara människor: medmänniskor och förvaltare av den här världen. Det finns förstås mycket som inte går att njuta av, mycket svårt och tungt och jobbigt. Fast jag går inte och drömmer om att slippa det och längtar inte aktivt efter nästa värld (inte "himlen", märk väl! utan en ny fysisk tillvaro). Livet är här. För min del lever jag det bättre om jag tillåts tro och inte måste krumbukta en massa för att låtsas "förnuftig".

Jag är väldigt förnuftsbaserad i mitt sätt att tänka. Jag har också läst Dennett och Pinker (om än inte Dawkins.) Och jag är kristen.

Nu när jag har skrivit ned några av mina tankar kanske jag törs kolla in Felicias blogg Livet före döden.

Andra bloggar om: religion, kristendom, ateism.

Nya framsteg och bloggbekantskaper

2006-11-28T23:13:00.000+01:00

Det här med att börja läsa saker av andra kristna har varit en riktig höjdare. Jag är en konstig kyrkogångare, eftersom jag inte har umgåtts särskilt mycket med andra kristna och ibland till och med undvikit det för att slippa känna den där djupa ensamheten när de som jag borde höra hemma bland är dem jag är mest olik. Jag har också ofta varit besviken på splittringen, och på att jag tycker att man fokuserar på fel saker. Det har kanske gjort att jag har tappat bort en del det där Kyrkan ska vara till, förutom en symbolisk (i djup mening) gemenskap, nämligen en samling av traderad andlig erfarenhet.

Jag har upptäckt några nya intressanta bloggar som jag kommer att följa ett tag för att se vart det leder mig: Imago Dei, Pascale's Wager och Brother Bartleby (är han på riktigt?) är några av dem.

Sedan ett par veckor tillbaka kan jag till och med klara att läsa vad missionerande ateister skriver utan att känna mig djupt stressad och osäker och bli rädd för att vara hatad och avskydd. Det beror till stor del på att jag hittat någon sorts oväntad balans. Jag har beslutat mig för att ta reda på och ta fasta på vad det är jag längtar efter, och se efter vad andra som också kallar sig kristna har för klokt att säga. Jag håller inte med om allt, men så länge jag mest intresserar mig för vad praktiken handlar om (och håller mig borta från fundamentalister förstås) blir jag inte så upprörd över läroskillnader. Det är inte läran det är fråga om huvudsakligen, utan livet. Det är min utgångspunkt. (Fast jag bryr mig om läran också: det finns en djup poäng med att berätta myter och liknande på rätt sätt. Återkommer troligtvis till det i en senare post.)

I kärnan av min längtan finns att leva ett helt, uppriktigt och ärligt liv.

I kristen tradition finns många redskap för reflektion och rytm i livet -- ett sådant som jag återupptäckt är morgon- och aftonbön. Jag inleder dagen (ibland) med att fokusera lite, sätta mig själv i relation till världen och Gud, skapelsen och Skaparen. På kvällen känns det bra att samla tankarna, och bära fram tacksamhet och bekymmer och att kunna be om hjälp med det som inte går som jag vill.

Det handlar också om att ta ansvar, för världen och för mig själv. Jag vill leva så att jag i möjligaste mån kan stå för alla mina handlingar oavsett vem som skulle ställa mig till svars. Det är ett ouppnåeligt mål, men man får inte tänka prestationsinriktat utan som en rörelse mot att försöka vara mer och mer på den goda sidan och bidra så mycket som möjligt till det som är bra i världen och så lite som möjligt till det som är dåligt och bryter ned. Tillkortakommanden får man lämna till Gud, och försöka igen. Det är en väldigt positiv livsstil.

Nu när jag börjar bli medveten om vad min religion är förstår jag också bättre min ryggmärgsreaktion att bli arg och frustrerad när människor menar att jag borde veta bättre än att syssla med detta. Att vara kristen är en del av min identitet, och dessa aspekter jag nämnt är bland de viktigaste. Att ta ifrån mig det är att fullständigt dra undan marken under fötterna på mig.

Det där med att göra det goda har jag tänkt mycket på. Bibeln handlar mycket om skyldigheten att ta hand om de svaga. Det är det Gud vill, att vi personligen ska ta oss an de behövande vi ser omkring oss.

Där står jag nu. Jag är nästan sugen på att ge mig in i debatten om religionen i samhället, men jag ska avvakta lite. Jag kommer nog att vara redo till påsk, men det hela måste mogna lite inuti.

Sen kan jag kanske ta itu med mystikern i mig också...

Guds existens igen

2006-11-26T11:17:00.000+01:00

Jag har hittat en ny blogg som verkar väldigt intressant Bro. Bartleby. Jag har inte läst så mycket av den ännu, men fastnade för en formulering i en gammal postning från september:

Bro. Robert said something interesting during our noontime meal: "Many people believe that you must first somehow decide whether or not God exists before joining a religion, but the opposite is true. One becomes religious so as to make God present in one’s life. Whether or not God exists is a separate issue. The important point is to make him present and real, and thus inhabit the space where our true humanness emerges."

Jag ska nog följa den framöver.

(För övrigt har jag börjat skriva här flera gånger men inte avslutat inläggen. Jag hinner inte med... Men tankarna går framåt. Jag tror att jag når mitt mål till påsk: att komma på hur jag ska kunna stå för min tro offentligt.)

Lite av en nystart

2006-11-07T07:17:00.000+01:00

Vad vill jag åstadkomma med denna blogg?

Det som fundamentalt driver mig i de funderingar jag uttrycker här är faktiskt rädsla för andra människor. Jag är rädd för att inte bli tagen på allvar. Att bli avfärdad utan vidare. Jag vill bevisa att jag är en vettig och tänkande människa, som faktiskt mår bra i själ och tanke av att behålla min tro. Jag vill ha respekt och bli behandlad som en värdig samtalspartner.

Allra helst skulle jag förstås slippa oroa mig för sånt alls. Eftersom det nu är så att jag lever i en omgivning där man ofta får höra uttalanden om att religion är korkat, förlegat, fördummande, och så vidare måste jag ändå räkna med att få kämpa lite för att bli tagen på allvar om jag skulle vara öppet religiös.

Näst bäst skulle vara att ha en kort sammanfattning som jag kan dra så att jag bevärdigas med att få komma med i samtalet med min udda ståndpunkt, och sedan att ha tänkt på många infallsvinklar på saker så att jag har argument redo och inte behöver känna mig underlägsen. Inte så att jag vill bli evangelist eller propagandamaskin, jag vill vara beredd att lära mig nya saker även av sådana som är emot sådant jag anser mig stå för. Däremot vill jag veta att jag har ordentligt på fötterna, att jag också har tänkt och inte måste uppfinna allt på stående fot.

Jag har gett mig själv ett år att tänka igenom saker och komma fram till hållbara ståndpunkter. Nu har en stor del av detta år gått, och jag har kommit en bit på väg om än inte hela vägen till att reda ut alla mina tankar och känslor kring detta med att kalla mig kristen. Det återstår dock rätt mycket att reda ut vad gäller begrepp och detaljer.

På många sätt är det faktiskt ganska bra att tvinga mig själv att tänka igenom och reflektera över grunden. Samtidigt har jag fastnat i ett okonstruktivt mönster som handlar om att jag så fort jag känner mig lugn och tillfreds på något sätt måste plåga mig själv genom att läsa ateistlitteratur och fundera över exakt hur mycket ateister måste hata mig, eller i alla fall se ner på mig. Det är vad jag i praktiken ägnar mig åt, och det är ganska löjligt.

Efter att ha talat med min vän Ateisten och börjat inse exakt vad det är han inte förstår med varför man väljer att framhärda i att tro på Gud, och sedan talat med min vän Teologen och fått insikt i hur lite framsteg jag gör vad gäller att själv utvecklas andligen på det här sättet, så har jag bestämt mig för att ta till en lite annorlunda taktik under en tid framöver.

Det där om Dennett och hela köret med den nya ateismen återkommer jag till senare. Nu ska jag ta en månad eller så med en annan infallsvinkel. Jag ska låta bli att möta dem på deras hemmaplan och i stället definiera vad det är för spel jag vill spela och vilka regler som gäller där. Jag ska försöka komma fram till vad jag menar med "religion", "andlighet", "tro" och sådant, och formulera vad det är jag är ute efter, vad jag anser mig syssla med och vad jag längtar efter i praktiken i mitt liv och vad religionen spelar för roll för det.

Kort sagt, jag vill försöka definiera vad det är jag anser att mina religiösa grubblerier handlar om och syftar till.

Signum om tro och förnuft

2006-10-28T11:36:00.000+02:00

Ur senaste numret av Signum:

Positivismens profet Auguste Comte menade att mänskligheten hade inträtt i det vetenskapliga stadiet där forskning och folkbildning så småningom skulle få religionerna att blekna bort och försvinna. Idag tyder dock inget på att så blir fallet. Tvärtom har religion blivit ett allmänt samtals- och debattämne i en omfattning som ingen kunde ana för tjugo år sedan. Samtidigt lanseras ateismen som en konkurrerande trosuppfattning, med egna förkunnare och begynnande ritualer. Detta är en rimlig utveckling i ett mångkulturellt samhälle. Alternativ måste finnas, så långt är allt gott och väl.

Mera förbryllande är att man idag på sina håll utmålar religionen som en allvarlig samhällsfara, som om alla troende vore potentiella talibaner och söndagsskolan en inkörsport till segregation och gatukravaller.

Det verkar som om papperstidningen innehåller mycket mer på detta tema. Jag ska nog snoka upp det.

Andra bloggar om: religion, tro, förnuft.

Från en recension

2006-10-25T22:41:00.000+02:00

Uppdateringarna kommer glest här, och jag har fortfarande inte putsat upp de mer ingående argumenten. Här kommer bara ett bra citat, apropå en bok av Richard Dawkins som diskuteras mycket nu:

If the after-death options are either a beatific vision (God) or oblivion (no God), then it is poignant to think that believers will never discover that they are wrong, whereas Dawkins and fellow atheists will never discover that they are right.

As for those in between — ranging from agnostics to “spiritual” types for whom religion is not so much a metaphysical proposition as it is a way of life, illustrated by stories and enhanced by rituals — they might take consolation in the wise words of the Rev. Andrew Mackerel, the hero of Peter De Vries’s 1958 comic novel “The Mackerel Plaza”: “It is the final proof of God’s omnipotence that he need not exist in order to save us.”

(Från recensionen i New York Times.)

Jag tror visserligen på Gud, men jag skulle definitivt och med eftertryck vilja påstå att metafysiska antaganden är sekundära och ett sätt att leva är det primära. Jag skulle tro att det snarare är så att man tror på Gud för att man är religiös än tvärtom, rent mänskligt. I alla fall är jag sådan.

Ser mitt huvud tjockt ut i den här?

2006-10-21T21:48:00.000+02:00

Recension av Ser mitt huvud tjockt ut i den här? av Randa Abdel-Fattah, nyutgiven ungdomsbok.

Det är inte ofta jag läser böcker som marknadsförs som ungdomsromaner, men den här drog till sig mitt intresse. Den handlar om Amal, australiensisk-muslimsk-palestinsk tonårstjej på en riktigt snobbig skola som bestämmer sig för att börja bära slöja på heltid efter sommarlovet. Det blir förstås ganska jobbigt, men på många sätt också positivt. Amal måste bemöta ganska många olika reaktioner av omgivningen, och det påverkar förstås hennes liv. Själv ser hon det som ett sätt att stå för sin religion, visa vem hon är och komma närmare Gud.

Det finns mycket jag kan känna igen mig i, fastän jag inte är muslim och inte har nackdelen att hela tiden associeras med terrorism. Det där med att våga säga vad jag tror på och låta folk reagera på det är ju det jag hoppas ska bli resultatet av den här bloggen. Jag har stött på rätt mycket av aggressiva attityder och kategoriskt negativa inställningar själv. Samtidigt har jag inte så lätt att identifiera mig med den tuffa, verbala och trendmedvetna Amal. Jag har aldrig varit så slängd i käften som hon, och den där tonårsvärlden med smink och tv-serier och timslånga telefonsamtal var aldrig vare sig intressant eller inom räckhåll för mig när jag var i hennes ålder.

Lite intressant också att se den annorlunda vinklingen av detta med sex, någon som frivilligt avstår från till och med en kyss av killen hon är kär i. Det är skönt att man kan skriva sånt, utan att det verkar som om hon är frigid eller går med huvudet uppe bland molnen. En helt vanlig tjej, som vill ha sex på sitt sätt och efter sina ideal i stället för att anpassa sig efter omvärldens förväntningar. Det finns feminister som skriver arga krönikor om hur tjejer begränsar sig och att man borde ta för sig sexuellt för att få ut mesta möjliga av livet. Jag tror inte att de har rätt, jag tror att det finns flera attityder som är giltiga och fungerar och som inte reducerar en till mindre förmögen att njuta av livet.

Ganska rolig och rätt lättsam läsning, med visst djup. Det handlar en del om religion, och att försöka bli en god människa och göra det rätta. Det finns massor av vänner och släktingar som belyser olika aspekter av det, inklusive de konservativa föräldrarna som vill gifta bort sin tonårsdotter och begränsar hennes frihet.

Den invändning jag har är väl att religionen internt verkar så oproblematisk. Amal kämpar aldrig med det faktum att det finns folk som tolkar religionen mycket annorlunda än hon. Man undrar hur det vore om någon i hennes närhet, som hon gärna vill respektera, skulle propsa på att man inte är en riktig muslim om man lyssnar på musik (till exempel). Alla problem avfärdas enkelt som "politik" -- precis som jag själv brukar göra när det handlar om katoliker mot protestanter -- eller som förlegade seder som inte kommer ur religionen. Samtidigt har jag ofta behövt konfrontera kristna som uppfattar kristendomen på sätt jag inte begriper, och som beter sig så att jag bara helst undviker dem. Amal kommer också att tvingas möta sådant någon gång i sitt liv. Den biten är enklare om man är ganska ensam om sin religion.

Eftersom denna aspekt inte finns med finns det inte heller någon som försöker bryta med den religiösa bakgrunden mot föräldrarnas vilja. Det betonas starkt att slöjan är frivillig, att sexuell avhållsamhet också är det, och så vidare. Samtidigt är den tjej som har problem med bakåtsträvande föräldrar väldigt duktig och ambitiös och vill studera. Det hade varit kul att se någon av den typen som vill "vara som alla andra" som i filmen Vingar av glas.

Slutligen måste jag säga att det som var mest kontroversiellt och lite chockerande för mig i denna bok var att Amal berättar att hon i viss förvirring råkade följa med till kommunionen när hon gick i katolsk skola. Hon tog emot brödet, tuggade det och spottade sedan ut det. För någon som mig, som vuxit upp med att nattvardens bröd och vin är nästan det heligaste som finns och inte får hanteras hur som helst är detta ganska rysligt. (Å andra sidan finns det många storleksordningar värre hantering av hostian i klassikern Drakula, där man har konsekrerade oblater i stora mängder som man gräver ner i jorden och trycker mot folks pannor.)

Andra bloggar om: religion, böcker, islam, kristendom.

Mellanspel om vardagsfromhet

2006-09-22T18:43:00.000+02:00

De här mer ambitiösa skriverierna jag vill göra här drar visst ut på tiden. Ha tålamod, de kommer!

Just nu vill jag bara skriva av mig. De senaste dagarna har jag ovanligt många gånger stött på folk som uttalar sig väldigt negativt om religion och dess utövare i allmänhet. Det är ju därför jag inte berättar att jag är religiös, för att den allmänna uppfattningen verkar vara att religion är något farligt och destruktivt och gör en till en viljelös och fanatisk galning -- eller åtminstone lite småknäpp.

Det känns som om jag ägnar mer mental energi åt att skydda mig och undvika att bli alltför ledsen, att motivera religion och internt se till att jag kan stå för den, än jag ägnar åt att faktiskt utöva religionen. Hur mycket hinner jag be när jag först måste ägna en massa kraft åt att förklara för inbillade motståndare att det faktiskt inte är en orimlig aktivitet? Hur mycket kan jag försöka leva, agera och vara ljus och salt om jag fastnar i mentala loopar hela tiden?

Jag skulle vilja ha folk omkring mig som tänker på liknande saker. Skulle vilja lära mig av andra och dela erfarenheter. Problemet är att de flesta kristna är så olika mig. När jag hamnar i en ny grupp börjar jag orera om saker jag har tänkt på och glömmer lyssna in mig på de andra, eller också lyssnar jag på dem och tycker att deras attityder och funderingar inte alls har något att göra med mina problem och grubblerier. Fira gudstjänst tillsammans går bra, men att försöka prata om hur man lever kristet i vardagen blir bara oöverstigligt svårt och får mig att känna mig ensammare än när jag inte försöker. Fast det är dumt.

Kristen skeptiker?

2006-08-30T10:20:00.000+02:00

Nu är jag tillbaka i vardagsgängorna efter sommaren, och har dessutom tänkt en del på saker som är relevant för den här bloggens tema. Nu närmast kommer jag att göra tre postningar som handlar om skepticism och religion. Jag har också läst (nåja, inte riktigt läst ut den ännu) Daniel Dennets nya bok Breaking the Spell -- Religion as a Natural Phenomenon, som naturligtvis väckt en del tankar. Det kommer jag att skriva om längre fram. Sen blir det då och då lite personligare reflektioner om hur ensam man kan känna sig som kristen, när de andra kristna inte tänker på samma saker som man själv och de andra totalt saknar förståelse för religion. Kolla in den här bloggen framöver!

del 1: hur jag kom in i skeptikerrörelsen och hur jag föll ut ur den

När jag var yngre var jag något av en besserwisser. Det hade sina ädlare och sina plumpare orsaker. Dels var jag fascinerad av verkligheten och av att veta saker om den, och ville gärna dela med mig. Sedan var det förstås också så att jag i ungdomlig oerfarenhet fått för mig att man kunde imponera på andra och kanske få kompisar genom att verka smart.

Jag var tonåring, och lite förälskad i naturvetenskapen. Genom förnuft och empiri i kraftfull förening kunde man nå visshet om saker, ta reda på hur det verkligen är. Och den värld jag upptäckte genom att läsa om framstegen var oerhört vacker och spännande.

Det som var avgörande för att locka mig till skeptikerrörelsen var ändå att det var så ofantligt kul att veta vilka obskyra tankebyggen folk kunde upprätta, och att dissekera dem och hitta svagheterna i det. Det kombinerade vetenskapens verktyg att analysera verkligheten med det estetiskt tilltalande i att pussla ihop en enhetlig bild av världen och en sorts idealistisk önskan att hitta gemensamma nämnare som alla människor kan vara överens om. Och så är det förstås kul att fnissa åt konstigheter och tycka att man vet bättre.

Jag minns hur jag hittade en bok på biblioteket som handlade om von Däniken, och varför hans slutsatser och hantering av källmaterial var alldeles uppåt väggarna. Det var riktigt spännande läsning, och innehöll dessutom ganska roliga fakta om olika platser och arkeologiska fynd. Jag blev också imponerad av att man kunde göra en sån grundlig sågning. Det gav mersmak för det som på engelska med en klatschig term kallas "debunking", alltså att plocka isär och motvisa någon tes. Mersmak fick jag också för att läsa om underliga idéer om saker och ting, och jag började bläddra i tidskriften Sökaren och leta upp Dänikens egna böcker för att se vad för lustiga tankar där fanns.

Jag utvecklade i alla fall funderingar om att det faktiskt är viktigt att berätta för andra om hur man skiljer på välgrundad information och rent svammel, och att det är viktigt att folk i allmänhet har något hum om hur vetenskap fungerar. Det kändes som en världsförbättrande insats.

Slutligen blev jag medlem av Vetenskap och Folkbildning, Sveriges skeptikerförening. Jag läste medlemsbladet noggrannt och diskuterade det gärna med andra. Under en period var jag riktigt aktiv, åkte på möten och föredrag, och ordnade själv en föreläsning om hur man testat slagrutors funktion och visat att de inte fungerade som slagrutegängarna påstod. Jag diskuterade också länge och gärna med till exempel astrologer och reiki-utövare (vilket inte brukade leda någon vart förutom att jag lärde mig mycket mer om hur de människor tänker som inte bedömer utsagor efter samma måttstock som jag).

Under den här tiden hade jag också mina första närkontakter med kreationismen.

Min respekt för förnuftet bottnar ganska mycket i den kristna miljö som jag kommer ifrån och fortfarande känner mig rätt hemma i. Man sjunger med litanian "för lögn och vidskepelse /.../ bevara oss milde herre Gud". Man bedömer teologiska utsagor genom att sätta in dem i ett bibliskt perspektiv, och Bibelns böcker tolkas noggrannt med hänsyn till originalspråkets formuleringar och det historiska sammanhang där de skrivits ner. Det anses viktigt att fundera över vad man verkligen vet och förstår, och man menar att det finns ett faktiskt facit som Gud sitter inne med, han som vet vad han själv faktiskt menar och avser. (Därför måste man också vara lite ödmjuk, för annars gör man bort sig å det grövsta inför honom å vars vägnar man försöker uttala sig.) Ingen poststrukturalism så långt ögat når.

Jag ansåg (och anser fortfarande) att om man tycker sig se motsägelser mellan vad Bibeln säger och vad man ser i naturen, så måste man ha missförstått hur de ska jämföras. Om Gud ligger bakom båda så måste båda ha rätt, i någon mening. Inom kristen tradition talar man ibland om "två böcker", naturen och Bibeln, som båda kommer av Guds ord.

Det störde mig oerhört att jag nu mötte människor som ansåg att man borde "bevisa" Guds existens med pseudovetenskapligt dravel som skulle visa att skapelseberättelsen var bokstavligt sann. Jag var upprörd dels eftersom det byggde på en läsning av Bibeln som jag fann orimlig (skapelseberättelsen är återgiven på ett sådant sätt att en bokstavlig tolkning tenderar att missa poängen och innehållet; den är en myt och ska alltså förklara och illustrera betydelsen av skapelsen, inte det faktiska förloppet), dels eftersom det hängde upp religionen på ett avvisande av stora delar av min högt älskade naturvetenskapliga världsbild.

Jag hade dock inte tillräckligt med skinn på näsan för att faktiskt dra igång en motoffensiv när man på min skola spred pamfletter med rubriken "Finns det någonting som tyder på att Bibeln är sann?" och som handlade om dinosauriefotspår och syndaflodsgeologi -- hela ung jord-soppan. Kanske har jag ännu inte riktigt tillräckligt med självförtroende. Jag bloggar ju faktiskt anonymt här (nåja, jag anstränger mig inte så väldigt mycket -- men snälla, avslöja inte min identitet om du råkar komma på vem jag är!) för att slippa bli angripen som den jag är till vardags. För faktum är att det är åt andra hållet jag är mest känslig. Jag är rädd för att de förnuftsivrare som jag oftast känner mig hemma bland ska avfärda mig som en idiot och klumpa ihop mig med de där kreationisterna (som säkert ofta är goda kristna med hederliga avsikter men inte desto mindre ute och cyklar) och andra mer eller mindre stolliga tomtar. (De flesta kristna är inte kreationister.)

Saken är väl att jag som andra gärna vill bli tagen på allvar, och inte riktigt orkar stå på barrikaderna hela tiden. De gånger jag stuckit ut näsan har det blivit ganska jobbigt att vara ifrågasatt från alla sidor. Ibland är jag trött och sårbar, och behöver kunna få självbekräftelse. Eller i alla fall bara vara. Då är det skönare att vara kvar i garderoben och slippa angreppen. Jag känner sympati med homosexuella som inte vill komma ut på jobbet.

Jag slutade betala medlemsavgift i VoF när jag märkte att jag stoppade korset innanför tröjan på mötena och skruvade olustigt på mig när hätska röster uttalade sig om hur dumt och fel det är med religion och religiösa yttringar. Det var inte kul längre. Jag sysslar fortfarande emellanåt med att argumentera mot pseudovetenskapligheter och att upplysa folk (om de frågar) om vad man vet om slagrutor och jordstrålning, men jag har en djupt rotad uppfattning om att jag egentligen inte platsar. Jag är fel helt enkelt, och jag har alltid känslan av att om någon skeptiker får reda på att jag tror på Gud kommer jag att bli gjord till åtlöje utan att ens få försvara mig.

---

Nästa gång kommer jag att skriva om hur jag i mitt eget liv får ihop det där med förnuft och religion -- hur jag kan ha mage att anse att jag är rationell och samtidigt mena att jag möter ett högre väsen i bröd och vin om söndagarna.

Det blir kanske inte fullständigt, heltäckande och vattentätt, men en grov skiss av hur jag tänker i praktiken.

Senare kommer en del tre, som blir några nedslag i hur diskussionen om religion, förnuft och vetenskap förs på nätet och mina reaktioner på några olika inlägg.

Myt

2006-08-15T21:08:00.000+02:00

Det var ett tag sedan sist. Nu när sommaren är nästan över kan jag försöka komma igång med skrivandet här igen.

Denna gång bara ett citat från Real Live Preacher:

Don't be so quick to dismiss myth as unworthy of your devotion. There is the popular way of using the word myth to describe things that are thought to be true but are not. That's really not what myth means. Read Joseph Campbell. Myths are the dreams of humanity. They survive by a kind of natural selection process. Myths address the issues that matter most to us and communicate their ideas across ages and cultures.

Den intellektuella brottningen

2006-06-14T20:35:00.000+02:00

Faith is much more than a publicly proclaimed set of religious beliefs. Faith is, instead, the willingness to embrace the life and values of Christ in a world that is skeptical and sometimes even hostile.

(Från en artikel på The High Calling.)

***

Jag verkar så trosviss i mina inlägg här. Ändå är anledningen till att jag skriver till stor del att jag inte riktigt kan komma till rätta med det faktum att jag tror på Gud och är kristen. Det är knepigt av minst två anledningar: dels att världen omkring mig är så sekulariserad och så oförstående mot religion att jag ofta plockar upp signaler om att jag är konstig, dels att jag ju faktiskt inte har någon form av bevis för att min religion är sann och att min uppfattning om den är rätt.

Som en av mina kompisar sade: det är svårt att se hur man kan motivera en religiös världsbild.

Det där med att tampas med omgivningen ska jag återkomma till. Vad gäller tro kontra vetande har jag delvis slagit mig till ro med det faktum att jag faktiskt trots allt tror. Vad jag faktiskt kan försvara, inbillar jag mig, är att kristendomen är annorlunda än andra religioner på sådana vis som gör den relativt sett mer trovärdig för mig (som lära betraktad) samtidigt som den är lik andra religioner på sådana vis som gör mig övertygad om att människan har ett inbyggt religiöst behov. Det sistnämnda kan tolkas som att Gud finns och människan dras till honom, och att man upptäckt olika aspekter av sanningen, en tolkning som jag attraheras av.

Ibland ger jag vika för trycket, tappar all förmåga att slappna av och bara leva, utan känner att jag måste tvinga mig själv att motivera allting först. Kan inte be eftersom jag inte kan bevisa att det finns nån att be till, kan inte lyssna, kan inte läsa, kan inte fira gudstjänst. Jag blir handlingsförlamad och kan inte ens tänka på det där med att älska min nästa och min fiende. Kvar blir bara en hemsk känsla av att inte kunna sluta tänka på det hela, och att längta efter det där jag inte har. Det är som en sjukdom, det där att tro att Gud trots allt finns där fastän man inte får vända sig till honom förrän man gjort en massa intellektuella övningar.

Mina grubblerier genom åren har lett mig på en massa kringelkrokiga vägar.

En gång tänkte jag att jag måste ta mig samman och prata med en präst. En bra präst, en intellektuell person som kan ge mig en aning om i vilken riktning jag ska prova att komma vidare och sluta fred med mig själv och min tro. Jag frågade vänner och bekanta och hamnade till slut hos en katolsk präst eftersom man sagt mig att han nog var vad jag sökte.

Jag är rädd att jag inte fick det jag var ute efter, men det var ändå väldigt bra. Gud ger en oftast inte det man känner för utan det man behöver, som en förnuftig förälder. Prästen verkade inte riktigt förberedd på min typ av problem och frågor, utan hade nog väntat sig någon som kanske var intresserad av att konvertera. Han gjorde ändå någon typ av försök att faktiskt hjälpa mig, genom att föreslå försiktiga andliga uppvärmningsövningar. Har man svårt att klara av bibelläsning och inte orkar med andra kristna, men ändå känner denna längtan att hitta ett sätt att leva med Gud, då kan man ta det lite försiktigt och kanske till exempel hitta en liten daglig bön som talar till en.

Han föreslog Marias lovsång, Magnificat, som är en traditionell daglig bön. Det passade mig
riktigt bra, eftersom jag råkar kunna den utantill i den form man sjunger den i svenska psalmboken. Det blev en sorts nystart för mig.

Efter detta besök kom jag fram till att det ändå är vettigt med själavård -- att söka sig till andlig erfarenhet när man behöver förstå vad det är man gör som kristen. Jag kom också fram till exakt hur viktigt det är för mig att söka Gud, vad det faktiskt betyder för mig personligen.

Dessutom blev jag påmind om hur lite jag tror på de murar vi byggt upp mellan olika "kyrkor". Katoliker har flera gånger upplyst mig om att jag inte är med i Kyrkan. Det är jag ju visst, i Kristi Kyrka! Vad bryr jag mig om påvar och biskopar, det som räknas är dopet och tron.

***

Fast jag anser ändå att det är viktigt att man ägnar sig åt en viss intellektuell granskning av sin tro, så att man inte hamnar i något som är helt galet. Vi har fått förnuftet för att använda det.

Det komplicerade fenomenet "religion"

2006-05-29T20:07:00.000+02:00

En anledning till att jag tycker att det ofta känns som om diskussioner om Gud och kristendom är besynnerligt irrelevanta är att man sällan får med mer än en aspekt i taget. Man diskuterar till exempel ifall det är rationellt eller irrationellt att tro att Gud finns, men missar att religionen har fler aspekter än bara en ontologisk övertygelse.

Om jag någonsin ska få rätsida på vad religion egentligen är i praktiken och varför jag tycker att det är så viktigt, så måste jag fundera ut vad det är för olika ingredienser som är betydelsefulla. Vad är det egentligen jag känner ett så starkt behov av?

Jag försöker vara helt uppriktig och tänka efter vad det är jag förknippar med religion. Det jag kan lista efter en kort funderare är flera ganska olika saker, säkert ingen komplett lista. Här kommer de, med korta förklaringar och utan någon speciell inbördes rangordning. Terminologin är kanske inte vad man är van vid om man är påläst, men minns att jag är en vanlig lekman!

Myt. Berättelsen om sammanhangen som vi existerar i, förklaringen till vad vi har för plats i världen. Det gäller förhållandena mellan människa, Gud och natur, det gäller frälsningshistorien och hela idén om försoning, och så vidare.

Rit och ritual. En rytm för livet, en interpunktion för de vanliga sysslorna. Gudstjänster med lager på lager av symbolik, djup och mening -- traderat genom århundradena för att ge gemenskap mellan generationer av kristna. Kyrkoårets långsamma kretslopp med olika fokus i olika tider.

Vardagsfromhet. Att ha en form för att varje dag stanna upp och tänka efter, sätta mig själv i sammanhang och fundera på vad jag gör av allt det jag fått. När man regelbundet ställer sig inför den högsta instans som finns kan man lättare hålla koll på sakers proportioner och prioritet. Det är också ett sätt att inte glömma att förundras och vara tacksam.

Riktning och mål. Kyrkan har uppdraget att vara Kristi kropp i världen. Kristna ska be, hålla ihop, fira nattvarden och de andra sakramenten, läsa bibeln och sprida orden -- men framför allt sprida kärlek. Vi ska vara ljus och salt och allt det där, bidra till att göra världen bättre i möjligaste mån. Det är en inspirerande tanke.

Tillit. Att kunna lita på att allt det jag inte har överblick över eller makt att rå på vilar i Guds händer och att i slutänden kommer rätt att vara rätt. Jag gör det jag kan, efter bästa förstånd, men resten får jag lämna till någon annan och behöver inte oroa mig över.

Hur kan man prata om religion som om det vore ett tankebygge, en teorikonstruktion, när det viktiga är att det är ett sätt att leva? På det viset kommer man ju aldrig att fatta vad det går ut på.

Vettiga kristna

2006-05-22T22:06:00.000+02:00

Jag har varit överhopad med saker att göra och har inte uppdaterat så regelbundet som utlovat (missade förra veckan). Nu blir detta inte heller en genomtänkt och mångordig uppsats, utan jag tänker bara skicka vidare eventuella läsare till andra ställen.

Jag har minst lika mycket problem med kristna och deras attityd som många icke-kristna verkar ha. Ofta tycker jag det är svårt att identifiera mig med dem jag träffar. De kan vara så präktiga och så avskilda från resten av världen, eller också kan de vara så flummiga och utan speciell substans i sin tro och teologi. De kan vara riktigt naiva, eller också ha så annorlunda världsuppfattning att jag helst skulle avfärda dem som knasbollar.

Det är väldigt skönt då att veta att det finns tänkande, begripliga personer som kallar sig kristna och inte är alldeles urvattnade. Ett exempel från sista tiden är Real Live Preacher om Da Vinci-koden, han säger det väldigt vettigt. Har vi inte bättre för oss än att göra sånt väsen för en vanlig thriller?

En tidskrift som hittills aldrig lyckats göra mig irriterad är Signum, en svensk katolsk kulturtidskrift. Jag kan inte alltid identifiera mig med specifikt katolska detaljer, men rätt mycket är ju allmängiltigt för alla kristna. I denna tidskrift kan man läsa insiktsfulla artiklar av folk som har tänkt, och som har gedigen erfarenhet av kristet liv och tänkande. Jag läser den inte regelbundet, bara enstaka artiklar någon gång ibland, men det har gett mig ett gott intryck.

Teori och praktik

2006-05-08T18:52:00.000+02:00

Just nu befinner jag mig i en av de där perioderna när jag egentligen inte tror på Gud. Jo, om jag rannsakar mig själv finner jag förstås att jag förutsätter hans existens, men det känns inte relevant. Det intressanta är att frågan "Finns Gud?" ter sig ointressant, och att att jag kan tänka "kanske inte" eller till och med "förmodligen inte" utan att det känns jobbigt. Samtidigt är jag ju ofrånkomligen kristen.

Jag känner mig lite som Surpöl i Silvertronen (den sjätte Narnia-boken i intern kronologi, den femte i den ordning Lewis skrev dem):

Jag står på Aslans sida, även om det inte finns någon Aslan. Jag tänker leva så likt en narnier jag kan, även om det inte finns något Narnia.

Kan man då vara kristen utan Gud?

I Svenska kyrkan kan man det, om än inte officiellt så i praktiken. Det är ganska ofta som verksamheten handlar om annat, och Gud nämner man helst inte. Konfirmationsundervisningen handlar om allmänna livsfrågor, och predikningar handlar om att man ska vara snälla mot varandra. Man kan vara med utan att tro. Man kan faktiskt vara med utan att ens behöva fundera på det där med Gud och ifall det betyder något för en själv.

Fast jag skulle ha svårt för det. Be när det inte är till någon? Nattvarden kanske skulle kunna vara meningsfull som symbolhandling, men på ett stympat sätt. Ytligt, oärligt, tomt. Nej, tänker jag på saken så förutsätter jag liksom undermedvetet att Gud finns där ändå. Och jag blir bara stressad av "verksamhet", jag vill ju ha gudstjänst som är i Guds tjänst.

Jag undrar om jag är kristen för att jag tror, eller om jag tror för att jag är kristen? Läskig fråga. Följdfråga: vad skulle jag göra om jag verkligen blev övertygad om att Gud inte finns?

Inifrån och utifrån

2006-05-01T19:33:00.000+02:00

Det är svårt att prata om religion. Framför allt är det svårt för att det är så personligt, det kommer så nära och handlar om de saker som verkligen känns viktiga. Man vill kanske inte lämna ut sitt innersta hur som helst, och då kan man heller inte säga något om vad religion betyder.

Det är också svårt att välja ståndpunkt. Man måste liksom bestämma sig för på vilken fot man ska stå: ska man i detta sammanhang anta att Guds (eller guds) existens är given, eller ska man prata mer allmänt och hypotetiskt om saken? Anledningen att detta dilemma uppstår är förstås att man ofta pratar med folk som inte har samma bakgrund som man själv, och man måste hitta någon sorts gemensam utgångspunkt.

Problemen med att uttrycka sig slutar heller inte för att man har bestämt sig för att prata inifrån en religion eller att tillfälligt ställa sig brevid och titta på det hela utifrån. Åtminstone har jag problem med det.

Talar jag som kristen är det så lätt att falla in i färdiga formuleringar. Psykologer brukar lyssna efter ifall man uttrycker sig formelartat, färdigtuggat, eller om det man säger verkligen verkar komma inifrån. Saken är väl att det är svårt att uttrycka mig personligt samtidigt som jag undviker att göra mig sårbar. Det är nästan ett omöjligt läge, särskilt för mig som är ganska känslig för klyschor och avskyr att låta som om jag memorerat en uppbyggelsebok.

Ställer jag mig vid sidan om och försöker anta en neutral position urartar det alltid till att jag plötsligt märker att jag håller på att argumentera för att religion inte alls är något speciellt eller särskilt märkvärdigt utan minsann går att förstå utan att man behöver blanda in någon gud. Det är förmodligen sant, det går faktiskt att förstå religiositet ur ett allmänt mänskligt perspektiv, men det känns ändå falskt att stå och säga sådana saker. Det är som om jag spelar med falska kort, eftersom jag ju faktiskt tror på Gud och egentligen är övertygad om att det är viktigt.

Kärnan i problemet är förstås att jag inte törs släppa människor för nära på en gång. Först måste jag veta att vi litar på varandra, och det tar lång tid. Med främlingar kan jag inte prata om det som är verkligt viktigt. Säkert finns det fler som funkar som jag. Det allra säkraste är att inte prata om såna saker alls, och det är väl därför man undviker det.

Att fira påsk

2006-04-25T07:42:00.000+02:00

En gång satt jag på en pub och pratade med bekanta om att jag inte tänkte följa med på ett evenemang eftersom jag ville fira påsk ordentligt åtminstone vartannat år.

-Fira påsk? Men påsken firar man ju inte så mycket.

-Jo, vi brukar faktiskt göra det. Påsken är ju årets största fest, nästan!

-Hur menar du då? Vad gör du då för nåt -- äter en massa ägg i flera dagar? Det är klart, måla ägg kan man ju också göra. Spöka ut sig som påskkärring kanske, men det är väl bara små barn som gör.

Just då var jag inne i en lite nojig period, efter en rad erfarenheter av aggresiva ateister. Jag bytte ämne och undvek frågan, eftersom jag helt enkelt inte orkade prata om saken. I värsta fall kunde detta också vara en av dem som bara skulle göra narr av en om man berättade att man brukar tillbringa stora delar av påsken i kyrkan. Det kan ju också vara så att han är en av dem som inte alls vet hur man firar den kristna påsken. Så här funkar det i alla fall i min värld.

Påsken är bäst om jag kan fira den helt och hållet, inte ha några orelaterade aktiviteter inbokade, och göra det rakt igenom hela helgen från skärtorsdag till påskdag. Helst borde jag ha ägnat fastetiden åt att mentalt förbereda mig för påskfirandet också, genom att mer än vanligt tänka på hur jag lever mitt liv och genom att avstå från ett eller annat för att dela med mig till andra och för att ta mig tid till att tänka och be.

Nu blir hela firandet aldrig riktigt så storslaget som jag egentligen vill, men det är ändå en väldigt gripande högtid som verkligen talar till mig.

Egentligen börjar det ju på söndagen innan, palmsöndagen, med att man firar Jesu intåg i Jerusalem. Själva påskhändelserna börjar dock på skärtorsdagen, medan klär ut sina barn med fräknar och sjaletter. Detta var den kväll då Jesus instiftade nattvarden när han åt påskmåltid (jo, påsken är ju som bekant en judisk högtid), och vi kristna firar alltså minnet av detta genom att hålla gudstjänst med nattvard. Efter måltiden kläs altaret av och prydnader i kyrkan täcks över eller bärs ut, för att markera allvaret. Jesus tillbringade den kvällen i trädgården Getsemane, där han bad (och lärjungarna somnade) och senare blev gripen.

Långfredagen ska helst vara en lugn dag. Det är många församlingar som inte firar någon vettig långfredagsgudstjänst eftersom folk inte kommer till dem. Det uppfattas väl som trist och jobbigt, men man kan aldrig förstå påskdagen om man inte går igenom långfredagen. När jag växte upp brukade min familj gå till katolska kyrkan denna dag, eftersom de åtminstone gjorde det hela ordentligt. Enligt Bibeln dog Jesus klockan tre på eftermiddagen ("nionde timmen") och då brukar man läsa hela passionshistorien fram till korsfästelsen. Jag brukar ägna resten av dagen åt att läsa och promenera, och hålla måltiderna enkla och korta.

Påskafton brukar vara lite av en mellandag, efter gravläggningen och innan uppståndelsen. Den här dagen brukar jag städa och förbereda påskmat. Inget tullande på påskgodiset i förväg! Allt blir mycket mer betydelseladdat om man är konsekvent. Man ska inte ta ut firandet i förskott, medan det fortfarande är gravtid.

Påsknattsmässan börjar med en nedsläckt kyrka, där man bär in den nya påskelden. Textläsningarna går igenom hela frälsningshistorien, börjar med skapelsen och slutar med den tomma graven. Kyrkan tänds upp, alla håller levande ljus, lovsången skallar och klockorna ringer (gör man det hela grundligt har kyrkklockorna varit tysta eller dämpade sedan onsdagen). Församlingen förnyar högtidligt sina doplöften och firar måltiden (nattvarden) tillsammans. Sedan går man sjungande ut med levande ljus och hälsar varandra med påskhälsningen: Kristus är uppstånden -- Ja, han är sannerligen uppstånden!

Efteråt är jag alltid mycket upprymd och vill sjunga och dansa och springa omkring och bjuda hem en massa människor och fira ordentligt med klackarna i taket. Tyvärr brukar det hela liksom rinna ut lite i sanden. Lite firande blir det, men det blir aldrig riktigt så mycket och så livat som jag skulle vilja. Man går hem genom tysta gator, och de flesta delar inte alls den här upplevelsen. Från död till liv, från mörker till ljus, årets största högtid! Och ingen vill fira det med mig...

Sedan finns det två dagar kvar att ägna åt festligheter, och så går man vidare med det vanliga livet med påsken i hjärtat.

Ibland kan man höra och läsa att påsken är årets viktigaste högtid i ortodoxa kyrkan. Det irriterar mig lite, för det gäller faktiskt alla kristna kyrkor. Det är bara det att man inte gör tillräckligt mycket väsen av det. Jag kanske skulle resa österut något år, så kommer jag åtminstone att få känna på rätt stämning.

Hur som helst är påsken mycket viktig för mig, och jag försöker som sagt fira den ordentligt minst vartannat år. Det är inspiration från påsken som nu får mig att starta denna blogg. Vi får väl se vad det kan leda till.

Policy för kommentarer

2006-04-25T07:39:00.000+02:00

Jag tänker tillåta kommentarer till de flesta inlägg, men jag kommer inte att bevaka dem. Jag tittar på dem när jag lägger upp något nytt, och kommer då att moderera bort spam och kanske sådant som är osmakligt eller stötande. Jag är här enväldig redaktör, och den som vill skälla och okväda hänvisas till andra ställen de kan hitta.

Saken är att jag är lite rädd för reaktioner, det erkänner jag. Jag vet att folk ofta är snabba att döma religion som ett utslag av dumhet, och jag vet att såna här ämnen ofta väcker starka känslor som får folk att reagera häftigt. Jag har sett alldeles för många tecken på att folk inte bara blir negativa utan aggressiva, och jag är inte helt säker på att jag är redo att tackla sådant i ett offentligt forum som detta. Det är inte för att jag inte vågar, utan för att sådant brukar bli så långdraget och involverande och det har jag inte tid med.

Därför tänker jag försöka låta bli att engagera mig i eventuella kommentarer. Jag kunde ta bort kommentarsfunktionen helt, men det tycker jag vore osympatiskt. Vänlig och eftertänksam kritik går bra, man måste inte hålla med mig, men vänta inte att jag ska följa upp med långa diskussioner.

Konceptet

2006-04-22T07:09:00.000+02:00

Nu sjösätter jag ett projekt jag tänkt på länge. Jag är van att skriva ganska mycket, men jag har hittills inte haft något utlopp för sådant jag velat skriva om religion. Att skriva för byrålådan har aldrig funkat för mig.

Jag vill skriva för att reda ut saker i mitt huvud, påminna mig om saker jag redan vet, och tvinga mig att tänka tankar till slut som annars blir hängande i luften. Det kommer att handla om sådant jag ändå går och grunnar på och därför lika gärna kan formulera ordentligt. Mina blandade känslor inför Kyrkan, traditionen, Bibeln och andra kristna. Mina försök att hitta till en vardagsfromhet som funkar som en integrerad del av mitt liv. Tacklandet av frågan om tro och intellektuell ärlighet. Reaktioner på sådant jag läst.

För att detta inte ska bli ett projekt som växer mig över huvudet tänker jag avgränsa det. Planen är att göra ett inlägg i veckan under ett år, fram till påsk 2007.