Kristen skeptiker?
Nu är jag tillbaka i vardagsgängorna efter sommaren, och har dessutom tänkt en del på saker som är relevant för den här bloggens tema. Nu närmast kommer jag att göra tre postningar som handlar om skepticism och religion. Jag har också läst (nåja, inte riktigt läst ut den ännu) Daniel Dennets nya bok Breaking the Spell -- Religion as a Natural Phenomenon, som naturligtvis väckt en del tankar. Det kommer jag att skriva om längre fram. Sen blir det då och då lite personligare reflektioner om hur ensam man kan känna sig som kristen, när de andra kristna inte tänker på samma saker som man själv och de andra totalt saknar förståelse för religion. Kolla in den här bloggen framöver!
När jag var yngre var jag något av en besserwisser. Det hade sina ädlare och sina plumpare orsaker. Dels var jag fascinerad av verkligheten och av att veta saker om den, och ville gärna dela med mig. Sedan var det förstås också så att jag i ungdomlig oerfarenhet fått för mig att man kunde imponera på andra och kanske få kompisar genom att verka smart.
Jag var tonåring, och lite förälskad i naturvetenskapen. Genom förnuft och empiri i kraftfull förening kunde man nå visshet om saker, ta reda på hur det verkligen är. Och den värld jag upptäckte genom att läsa om framstegen var oerhört vacker och spännande.
Det som var avgörande för att locka mig till skeptikerrörelsen var ändå att det var så ofantligt kul att veta vilka obskyra tankebyggen folk kunde upprätta, och att dissekera dem och hitta svagheterna i det. Det kombinerade vetenskapens verktyg att analysera verkligheten med det estetiskt tilltalande i att pussla ihop en enhetlig bild av världen och en sorts idealistisk önskan att hitta gemensamma nämnare som alla människor kan vara överens om. Och så är det förstås kul att fnissa åt konstigheter och tycka att man vet bättre.
Jag minns hur jag hittade en bok på biblioteket som handlade om von Däniken, och varför hans slutsatser och hantering av källmaterial var alldeles uppåt väggarna. Det var riktigt spännande läsning, och innehöll dessutom ganska roliga fakta om olika platser och arkeologiska fynd. Jag blev också imponerad av att man kunde göra en sån grundlig sågning. Det gav mersmak för det som på engelska med en klatschig term kallas "debunking", alltså att plocka isär och motvisa någon tes. Mersmak fick jag också för att läsa om underliga idéer om saker och ting, och jag började bläddra i tidskriften Sökaren och leta upp Dänikens egna böcker för att se vad för lustiga tankar där fanns.
Jag utvecklade i alla fall funderingar om att det faktiskt är viktigt att berätta för andra om hur man skiljer på välgrundad information och rent svammel, och att det är viktigt att folk i allmänhet har något hum om hur vetenskap fungerar. Det kändes som en världsförbättrande insats.
Slutligen blev jag medlem av Vetenskap och Folkbildning, Sveriges skeptikerförening. Jag läste medlemsbladet noggrannt och diskuterade det gärna med andra. Under en period var jag riktigt aktiv, åkte på möten och föredrag, och ordnade själv en föreläsning om hur man testat slagrutors funktion och visat att de inte fungerade som slagrutegängarna påstod. Jag diskuterade också länge och gärna med till exempel astrologer och reiki-utövare (vilket inte brukade leda någon vart förutom att jag lärde mig mycket mer om hur de människor tänker som inte bedömer utsagor efter samma måttstock som jag).
Under den här tiden hade jag också mina första närkontakter med kreationismen.
Min respekt för förnuftet bottnar ganska mycket i den kristna miljö som jag kommer ifrån och fortfarande känner mig rätt hemma i. Man sjunger med litanian "för lögn och vidskepelse /.../ bevara oss milde herre Gud". Man bedömer teologiska utsagor genom att sätta in dem i ett bibliskt perspektiv, och Bibelns böcker tolkas noggrannt med hänsyn till originalspråkets formuleringar och det historiska sammanhang där de skrivits ner. Det anses viktigt att fundera över vad man verkligen vet och förstår, och man menar att det finns ett faktiskt facit som Gud sitter inne med, han som vet vad han själv faktiskt menar och avser. (Därför måste man också vara lite ödmjuk, för annars gör man bort sig å det grövsta inför honom å vars vägnar man försöker uttala sig.) Ingen poststrukturalism så långt ögat når.
Jag ansåg (och anser fortfarande) att om man tycker sig se motsägelser mellan vad Bibeln säger och vad man ser i naturen, så måste man ha missförstått hur de ska jämföras. Om Gud ligger bakom båda så måste båda ha rätt, i någon mening. Inom kristen tradition talar man ibland om "två böcker", naturen och Bibeln, som båda kommer av Guds ord.
Det störde mig oerhört att jag nu mötte människor som ansåg att man borde "bevisa" Guds existens med pseudovetenskapligt dravel som skulle visa att skapelseberättelsen var bokstavligt sann. Jag var upprörd dels eftersom det byggde på en läsning av Bibeln som jag fann orimlig (skapelseberättelsen är återgiven på ett sådant sätt att en bokstavlig tolkning tenderar att missa poängen och innehållet; den är en myt och ska alltså förklara och illustrera betydelsen av skapelsen, inte det faktiska förloppet), dels eftersom det hängde upp religionen på ett avvisande av stora delar av min högt älskade naturvetenskapliga världsbild.
Jag hade dock inte tillräckligt med skinn på näsan för att faktiskt dra igång en motoffensiv när man på min skola spred pamfletter med rubriken "Finns det någonting som tyder på att Bibeln är sann?" och som handlade om dinosauriefotspår och syndaflodsgeologi -- hela ung jord-soppan. Kanske har jag ännu inte riktigt tillräckligt med självförtroende. Jag bloggar ju faktiskt anonymt här (nåja, jag anstränger mig inte så väldigt mycket -- men snälla, avslöja inte min identitet om du råkar komma på vem jag är!) för att slippa bli angripen som den jag är till vardags. För faktum är att det är åt andra hållet jag är mest känslig. Jag är rädd för att de förnuftsivrare som jag oftast känner mig hemma bland ska avfärda mig som en idiot och klumpa ihop mig med de där kreationisterna (som säkert ofta är goda kristna med hederliga avsikter men inte desto mindre ute och cyklar) och andra mer eller mindre stolliga tomtar. (De flesta kristna är inte kreationister.)
Saken är väl att jag som andra gärna vill bli tagen på allvar, och inte riktigt orkar stå på barrikaderna hela tiden. De gånger jag stuckit ut näsan har det blivit ganska jobbigt att vara ifrågasatt från alla sidor. Ibland är jag trött och sårbar, och behöver kunna få självbekräftelse. Eller i alla fall bara vara. Då är det skönare att vara kvar i garderoben och slippa angreppen. Jag känner sympati med homosexuella som inte vill komma ut på jobbet.
Jag slutade betala medlemsavgift i VoF när jag märkte att jag stoppade korset innanför tröjan på mötena och skruvade olustigt på mig när hätska röster uttalade sig om hur dumt och fel det är med religion och religiösa yttringar. Det var inte kul längre. Jag sysslar fortfarande emellanåt med att argumentera mot pseudovetenskapligheter och att upplysa folk (om de frågar) om vad man vet om slagrutor och jordstrålning, men jag har en djupt rotad uppfattning om att jag egentligen inte platsar. Jag är fel helt enkelt, och jag har alltid känslan av att om någon skeptiker får reda på att jag tror på Gud kommer jag att bli gjord till åtlöje utan att ens få försvara mig.
---
Nästa gång kommer jag att skriva om hur jag i mitt eget liv får ihop det där med förnuft och religion -- hur jag kan ha mage att anse att jag är rationell och samtidigt mena att jag möter ett högre väsen i bröd och vin om söndagarna.
Det blir kanske inte fullständigt, heltäckande och vattentätt, men en grov skiss av hur jag tänker i praktiken.
Senare kommer en del tre, som blir några nedslag i hur diskussionen om religion, förnuft och vetenskap förs på nätet och mina reaktioner på några olika inlägg.
del 1: hur jag kom in i skeptikerrörelsen och hur jag föll ut ur den
När jag var yngre var jag något av en besserwisser. Det hade sina ädlare och sina plumpare orsaker. Dels var jag fascinerad av verkligheten och av att veta saker om den, och ville gärna dela med mig. Sedan var det förstås också så att jag i ungdomlig oerfarenhet fått för mig att man kunde imponera på andra och kanske få kompisar genom att verka smart.
Jag var tonåring, och lite förälskad i naturvetenskapen. Genom förnuft och empiri i kraftfull förening kunde man nå visshet om saker, ta reda på hur det verkligen är. Och den värld jag upptäckte genom att läsa om framstegen var oerhört vacker och spännande.
Det som var avgörande för att locka mig till skeptikerrörelsen var ändå att det var så ofantligt kul att veta vilka obskyra tankebyggen folk kunde upprätta, och att dissekera dem och hitta svagheterna i det. Det kombinerade vetenskapens verktyg att analysera verkligheten med det estetiskt tilltalande i att pussla ihop en enhetlig bild av världen och en sorts idealistisk önskan att hitta gemensamma nämnare som alla människor kan vara överens om. Och så är det förstås kul att fnissa åt konstigheter och tycka att man vet bättre.
Jag minns hur jag hittade en bok på biblioteket som handlade om von Däniken, och varför hans slutsatser och hantering av källmaterial var alldeles uppåt väggarna. Det var riktigt spännande läsning, och innehöll dessutom ganska roliga fakta om olika platser och arkeologiska fynd. Jag blev också imponerad av att man kunde göra en sån grundlig sågning. Det gav mersmak för det som på engelska med en klatschig term kallas "debunking", alltså att plocka isär och motvisa någon tes. Mersmak fick jag också för att läsa om underliga idéer om saker och ting, och jag började bläddra i tidskriften Sökaren och leta upp Dänikens egna böcker för att se vad för lustiga tankar där fanns.
Jag utvecklade i alla fall funderingar om att det faktiskt är viktigt att berätta för andra om hur man skiljer på välgrundad information och rent svammel, och att det är viktigt att folk i allmänhet har något hum om hur vetenskap fungerar. Det kändes som en världsförbättrande insats.
Slutligen blev jag medlem av Vetenskap och Folkbildning, Sveriges skeptikerförening. Jag läste medlemsbladet noggrannt och diskuterade det gärna med andra. Under en period var jag riktigt aktiv, åkte på möten och föredrag, och ordnade själv en föreläsning om hur man testat slagrutors funktion och visat att de inte fungerade som slagrutegängarna påstod. Jag diskuterade också länge och gärna med till exempel astrologer och reiki-utövare (vilket inte brukade leda någon vart förutom att jag lärde mig mycket mer om hur de människor tänker som inte bedömer utsagor efter samma måttstock som jag).
Under den här tiden hade jag också mina första närkontakter med kreationismen.
Min respekt för förnuftet bottnar ganska mycket i den kristna miljö som jag kommer ifrån och fortfarande känner mig rätt hemma i. Man sjunger med litanian "för lögn och vidskepelse /.../ bevara oss milde herre Gud". Man bedömer teologiska utsagor genom att sätta in dem i ett bibliskt perspektiv, och Bibelns böcker tolkas noggrannt med hänsyn till originalspråkets formuleringar och det historiska sammanhang där de skrivits ner. Det anses viktigt att fundera över vad man verkligen vet och förstår, och man menar att det finns ett faktiskt facit som Gud sitter inne med, han som vet vad han själv faktiskt menar och avser. (Därför måste man också vara lite ödmjuk, för annars gör man bort sig å det grövsta inför honom å vars vägnar man försöker uttala sig.) Ingen poststrukturalism så långt ögat når.
Jag ansåg (och anser fortfarande) att om man tycker sig se motsägelser mellan vad Bibeln säger och vad man ser i naturen, så måste man ha missförstått hur de ska jämföras. Om Gud ligger bakom båda så måste båda ha rätt, i någon mening. Inom kristen tradition talar man ibland om "två böcker", naturen och Bibeln, som båda kommer av Guds ord.
Det störde mig oerhört att jag nu mötte människor som ansåg att man borde "bevisa" Guds existens med pseudovetenskapligt dravel som skulle visa att skapelseberättelsen var bokstavligt sann. Jag var upprörd dels eftersom det byggde på en läsning av Bibeln som jag fann orimlig (skapelseberättelsen är återgiven på ett sådant sätt att en bokstavlig tolkning tenderar att missa poängen och innehållet; den är en myt och ska alltså förklara och illustrera betydelsen av skapelsen, inte det faktiska förloppet), dels eftersom det hängde upp religionen på ett avvisande av stora delar av min högt älskade naturvetenskapliga världsbild.
Jag hade dock inte tillräckligt med skinn på näsan för att faktiskt dra igång en motoffensiv när man på min skola spred pamfletter med rubriken "Finns det någonting som tyder på att Bibeln är sann?" och som handlade om dinosauriefotspår och syndaflodsgeologi -- hela ung jord-soppan. Kanske har jag ännu inte riktigt tillräckligt med självförtroende. Jag bloggar ju faktiskt anonymt här (nåja, jag anstränger mig inte så väldigt mycket -- men snälla, avslöja inte min identitet om du råkar komma på vem jag är!) för att slippa bli angripen som den jag är till vardags. För faktum är att det är åt andra hållet jag är mest känslig. Jag är rädd för att de förnuftsivrare som jag oftast känner mig hemma bland ska avfärda mig som en idiot och klumpa ihop mig med de där kreationisterna (som säkert ofta är goda kristna med hederliga avsikter men inte desto mindre ute och cyklar) och andra mer eller mindre stolliga tomtar. (De flesta kristna är inte kreationister.)
Saken är väl att jag som andra gärna vill bli tagen på allvar, och inte riktigt orkar stå på barrikaderna hela tiden. De gånger jag stuckit ut näsan har det blivit ganska jobbigt att vara ifrågasatt från alla sidor. Ibland är jag trött och sårbar, och behöver kunna få självbekräftelse. Eller i alla fall bara vara. Då är det skönare att vara kvar i garderoben och slippa angreppen. Jag känner sympati med homosexuella som inte vill komma ut på jobbet.
Jag slutade betala medlemsavgift i VoF när jag märkte att jag stoppade korset innanför tröjan på mötena och skruvade olustigt på mig när hätska röster uttalade sig om hur dumt och fel det är med religion och religiösa yttringar. Det var inte kul längre. Jag sysslar fortfarande emellanåt med att argumentera mot pseudovetenskapligheter och att upplysa folk (om de frågar) om vad man vet om slagrutor och jordstrålning, men jag har en djupt rotad uppfattning om att jag egentligen inte platsar. Jag är fel helt enkelt, och jag har alltid känslan av att om någon skeptiker får reda på att jag tror på Gud kommer jag att bli gjord till åtlöje utan att ens få försvara mig.
---
Nästa gång kommer jag att skriva om hur jag i mitt eget liv får ihop det där med förnuft och religion -- hur jag kan ha mage att anse att jag är rationell och samtidigt mena att jag möter ett högre väsen i bröd och vin om söndagarna.
Det blir kanske inte fullständigt, heltäckande och vattentätt, men en grov skiss av hur jag tänker i praktiken.
Senare kommer en del tre, som blir några nedslag i hur diskussionen om religion, förnuft och vetenskap förs på nätet och mina reaktioner på några olika inlägg.
posted by bokmal @ 10:20
2 comments
